Ett litet samtal

Jag gör en kort intervju och tänker efteråt att Maciej Zaremba förmodligen inte skulle gilla den. Men det gör jag.

Intervju med stadsarkitekt i Karlstad:

När döptes Kvarteret Negern till Negern och av vem?
– Jag vet faktiskt inte. Jag tror att det kom till efter branden 1865 då många av stadens nuvarande kvarter byggdes och döptes.
Kallas kvarteret för Negern också i folkmun?
– Nej, folk i allmänhet pratar inte om kvartersnamn. Det är oftast bara de som äger fastigheterna som vet namnen.
Finns det planer på att ändra namnet?
– Nej. Det finns det inte. Vi har ju pratat i kommunens namnberedning om detta men ingen vet var namnet kommer ifrån.
Men bara för att ingen vet var namnet kommer ifrån betyder det ju inte att man inte kan döpa om ett kvarter.
- Varför ska vi döpa om kvarteret?
Tja, för att det kan uppfattas som kränkande.
– Varför skulle det vara det?
I så fall har jag lite andra namnförslag. Vad sägs om Kvarteret Ariern, Kvarteret Bögen eller Kvarteret CP. Skulle det funka?
– Naturligtvis skulle man inte ge ett kvarter ett sådant namn - man skulle säkert inte heller med dagens värderingar föreslå namnet Negern.
Men du säger att det inte är kränkande?
– Ja, fast Kvarteret Negern är ju ett historiskt namn. Och kan heta det tills vi kommer fram till att det ska heta någonting annat.
Slutligen, vet du om det bor några negrer i Kvarteret Negern?
– Det bor såvitt jag vet inte fler negrer där än någon annanstans i Karlstad. Namnet har inget med dagens boende att göra. Det kom till för snart 150 år sedan.

Jag sportar

Utan träningskläder men med huvudvärk försöker jag utöva parkour till ett reportage. I blommiga kalsonger som syns för mycket. Till vänster en tolvåring som hoppade lite högre.
- Let's face it. Vi är så gamla att man inte behöver bli upprörd över det längre, sade en kollega på jobbet.

Studiebesök

Stureplan är en vardag för många men inte för mig. Det är inget dramatiskt. Jag saknar inte Stureplan och Stureplan saknar inte mig. Det är lite skitsamma över alltihopa. Och ändå. I lördags var jag där. Egentligen skitsamma fortfarande men ändå som sagt. Jag och Jocke gick på studiebesök på Spy bar. En bra DJ skulle spela där och det ville vi titta på för vi gick en dj-kurs för tjejer. Så kan det gå.
Vi väntar på vår kursledare Katja vid Svampen och två snälla tjejer i 20-årsåldern räcker oss en flyer med två transvestiter på omslaget och det är ju kul, tänker jag. Och jag tackar, vänder på flyern och ser ett kvinnoskrev och texten: we bend over for you. Det här är alltså vad jag ska gå på, gå igång på, tycker de 20-åriga flickorna, eller snarare deras chef. I vilket fall är de mer än 50 meter bort och då vågar eller orkar jag inte gå fram till dom för att lämna tillbaka flyern. Istället känner jag mig lite smutsig och slänger flyern, i en soptunna, och vi går till Spyan som man säger (och jag är så pass förstockad att jag är tvungen att betona min ovana vid att säga detta) och där hänger folk i fula t-shirts under fotografier på bröderna Schulman. DJ:en är jättesnäll, duktig och vi ler imponerade och ändå, som sagt:
Medan vi går hem lovar vi varandra att inte gå hit igen senare än till 9-bion på Rigoletto.
Sedan tror vi att det är över fastän att det det pulserar och skränar men på Skeppsbron skriker en kille till en tjej han inte känner (som om det egentligen spelar någon som helst roll) och som är betydligt mindre än han själv att hans pullfinger är trasigt. Han skrattar och hans kompisar skrattar. Jag skrattar inte och säger inget heller för jag har fortfarande inte svart bälte i taekwondo. Jag har ingen färg alls än och det enda jag kan göra är att snurpa på munnen ända till Södermalm och det gör jag.
Jag inbillar mig att sådant sägs hela tiden runt Stureplan. Det är mina fördomar och jag skäms inte nämnvärt över det.

Preliminär gatukonst?

Snuskig gummisnodd dyker upp.

Film som tränger sig på

En dålig film med Bruce Willis på tv. Han har långt hår när han ska spela yngre i tillbakablickar. Han har alltid långt hår i tillbakablickar och är alltid lika ful. Han är ful och spelar dåligt och jag har inget bättre för mig och jag börjar gråta. Det är meningen att jag ska göra det för Michelle Pfeiffer mår lite dåligt när hon bråkar med Bruce Willis. Det skulle jag också göra om jag var hon.
- Klipp håret, skulle jag säga men det gör inte hon och nu gråter jag.
Jag har aldrig gråtit till en film av Ingmar Bergman. Man gör oftast inte det för det är intellektuella filmer. Jag skulle vilja gråta till Ingmar Bergmans filmer för det känns oftast bra att gråta. Till filmer i alla fall. Trodde jag tills jag såg filmen med Bruce Willis i långt hår. Han förstörde den känslan och nu är jag till och med lite mindre sugen på att se om Par i brott. Bruce Willis var snygg då men jag vet ju hur det blir några decennier senare.

Kroatien del 7: Nästan som hemma

Kroater eller indianer i Kroatien, eller kroatiska indianer leker indianer. Lika dåligt som hemma men lite roligare när man går förbi, av någon anledning.

Kroatien del 6: Roadkill

Kroatien del 6: Split

En staty av Split, i Split. Turisterna fotar den. Jag med. Jag tänker: Det är ett sätt att sammanfatta verkligheten, men det känns inte hållbart. Alltsammans är lite fånigt.

Kroatien del 5: Nudisterna

Jag, Stefan, åker till en strand för nudistbögar.
Tanken:
Att få se på just nakna bögar. Och kanske själv bli sådär frigjord som Birgitta Stenberg är i sina böcker och näcka själv. Det verkar ju härligt på en kroatisk strand.
Det praktiska genomförandet:
Jag sitter i shorts och läser en dålig vampyrdeckare (Fevre dream, som sedan visar sig bli ganska bra, i sin vampyrdeckargenre) extra intensivt. Blir uttittad av en naken, senig man i 70-årsåldern med skepparkrans. Jag säger inget. Vad ska jag säga? Go avaj plese. Ja det kunde jag ha sagt men jag läser istället. Pratar man inte så syns man lite mindre tänker jag. Jag är en sten.
Eller fan vet varför egentligen.
Till slut tröttnar skepparkransen och stapplar iväg över klipporna, långsamt men envist. Han är ju en senig man. Och jag tänker att jag inte får tycka synd om honom. Men det gör jag för jag tycker ofta synd om gamla människor, utan någon nämnvärd anledning. Det är min last.
Och jag tänker också att det snart är jag som står där (dock inte med skepparkrans) för med åldern släpper skammen. Det kommer i alla fall min göra. Den är redan på väg att släppa.
Med rynkor har man inget att förlora.
Då är det värt att stirra på frigida 30-åringar för någon gång kan det ju nappa.
Med rynkor får man helt enkelt jobba lite mer för att få napp. Då gäller det att vara handlingskraftig.
Men det här tänker jag först när han gått iväg.

Kroatien del 4: Jag blir full och skriver i en anteckningsbok för att inte verka så ensam.

Jag blir lycklig även av halvgod mat. Och det här var den godaste pizzan jag någonsin ätit. Jag älskar pizza. Och i högtalarna spelades Sade och det var en ljummen kväll.

Kroatien del 3: Sandwich OCH Magnum Mandel

Jag har konservativa smaklökar säger Jocke men det är inte sant. Åtminstone inte när det gäller glass och särskilt inte när det gäller choklad- glass. Att slå ihop två goda flugor i en smäll kan bli någonting bättre.

Kroatien del 2: En massa tid passerar

Jag åkte buss i 20 timmar utan att tänka på någonting minnesvärt. Utan att komma på någonting överhuvudtaget. Så kan det gå. Så går det rätt ofta.
Man skulle kunna säga att det var som yoga men det var det inte.
Lite såg jag: En ful knähund som sprang ut på vägen och kom på att det var en dum idé och sprang tillbaka. Själv mådde jag illa och satt längst fram och gapade med munnen för att det kändes bättre.

Kroatien del 1: Mot Kroatien, med mig själv

På väg till Arlandabussen klockan fyra på morgonen passerar jag Lino där bögar som är tio år yngre än jag dansar till Anne-Lie Rydé och Bossanova. Jag tänker att Elvis version är bättre. Men att låten ändå sannolikt är Anne-Lie Rydés bästa låt. Som om jag egentligen hade en aning.