Man kan ju tro...

att det ska vara gulligt med pensionärer som går på bio och inte ser filmer som är gjorda av Kay Pollak.

Men det är det inte.

Sitt aldrig brevid någon som tror att gå på bio är samma sak som att gå på ett kafferep.

Hur ryter man åt två söta pensionärer? Som egentligen gjort en rolig grej.

Och filmen, Casino Royale, var ju så djävla tråkig. Jag hejade inte på Bond under ett enda knytnävsslag eller sövande pokerdrag. Jag hejar inte på träbockar som alltid vinner.
Att se på Casino Royale är som att se på en wrestlingmatch utan humor.

Oscargubben

Det kommande årets höjdpunkt är snart här, Oscarsgalan. Jag har aldrig somnat under en oscarsgala. Inte ens när kortfilmsproducenter från Polen tackar för sig.

Mitt första och kanske enda tips lyder såsom följer:

Nomineringar för bästa kvinnliga huvudroll:

Helen Mirren för The Queen
Penélope Cruz för Volver
Maggie Gyllenhaal för Cherrybaby
Beyoncé Knowles för Dreamgirls
Kate Winslet för Little Children

Helen vinner såklart.

Ålderdom

Ibland är det tydligt att journalistiken inte räcker till. Som när jag besökte ett ålderdomshem eller servicehem som det heter och fick ålderdomsångest. Men jag får inte skriva om det för det ska handla om någonting annat och det ska vara trevligt och jag får inte visa mig i texten. Och allt jag vill skriva är att jag aldrig, aldrig vill hamna på ett ålderdomshem och bli serverad prinsesstårta av unga, gravida tjejer som tänker på kvällens tv-tablå medan de pratar med babyröst.

Stackars mor och far tänkte jag. Slutet är i stort sett här. Ålderdomens stora ensamhet när barnen ringer ibland och när deras långsamma förfall väcker ångest. Vi behöver dem inte längre.

Kvinnan jag träffade på hemmet var 77 år. Rullstol, diffus glömska, inga vänner, ingen familj. Om tio år är min pappa lika gammal och jag har inte pratat med honom på flera veckor.

Och nyligen pratade jag med en kompis medan hon var på väg till en besöksdag på morföräldrarnas servicehem. Vad skönt att det finns dagar som är till för besökare, tänkte jag. Undrar om någon ropar ut att nu ska du gå hem för besökstiden slut. Det är ålderdomens trygga fängelse, insvept i små vita dukar och enstaka bingokvällar, formulerat som en tjänst. För de gamla och för oss andra som ibland sänder dem en tanke.

Casa Batlló

Gaudi byggde hus för sådana som Cruella de Ville. Ska jag bli rädd eller tjusad?

Och lite mer rapporter från Spanien

Bikinilinjeskylt

Ytterligare rapporter från Spanien

Finn ett fel.

Onda dockor i Barcelona

Barcelona

Med bakfylleröst gick jag under gårdagsmorgonen runt i Barcelona och sjöng Johnny Cash. Det var ett ögonblick av förhöjd livskvalitet.

Jag vill nu veta mer av denna fantastiska stad och måste snart återvända. Snart.

Barcelona är förövrigt världens 83:e största stad enligt Citypopulation.

Spanien

I morgon Barcelona och jag drömmer i förväg om den magiska inflygningen över ett nattskimrande Barcelona i Allt om min mamma. Barcelona är en alternativ verklighet med lite extra färg och vemod, tror jag. Vi får se.

Har också fått en efterlängtad förfrågan av Maria om att vandra just där jag vill vandra. Ända sedan gymnasiet har jag tänkt ljuva tankar om att vandra i typ Pyrenéerna och kanske bo i kloster och njuta av natur och god mat och titta på gullig spansk urbefolkning i pensionsålder. Så det ska vi göra, snart. På pilgrilmsleden till Santiago de Compostela.

Kameleontkyss

Projekt Kameleontkyss rör på sig så smått. Snart blir det återigen konst med Stefan och Karin.

Fram tills dess vilar jag ögonen på vårt förra projekt: de vackraste Idlaflickorna i stan.

Höstvinter på Haga

Vemodig skönhet på Haga och räven har skitit på våra stubbar. Det är i alla fall vad jag hoppas på. Eller så kan det vara grannhundarna som i vanlig ordning inkluderar oss i sitt revir med lite bajs.

Vilket ju på sitt sätt är lite fint.