Midsommar

A smoker was here, on Haga.

Smörgås på jobbet

Bantning som infiltrerar

The Knife = Popvideokonst

Till och med jag inser att det är i senaste laget att hylla men det skiter jag i.

Inställning

Man kan välja att läsa en bok och se att man har ett visst antal sidor kvar, inte att man klarat av ett visst antal.
Eller att man, om man läst 75 procent av ett uppslag, har ett helt uppslag och 25 procent framför sig att klara av.
Det gör jag.

Nytt nytt

Jag borde skriva romaner. Eller jag borde kunna skriva romaner.
Jag är delvis trött på att uttrycka åsikter som mig själv.
Eller andras åsikter som de verkligen sa det. Någonstans tar fantasin över och där måste jag stanna, idag.

Fram tills dess jag vågar, roar jag mig med att surfa via pornolize. En annan sorts utveckling av det journalistiska språket. VLT blir såhär intressant. I love.

Sommar

- Var är den vanliga människan? Var är metallarbetaren, lyder den sedvanliga frågan efter att Sommar presenterats.

Hur kul är det att lyssna på "vanliga" människor, egentligen. I nästan två timmar. Var sak har sin plats och man ska inte underskatta konstens förmåga att förhöja ett ämne. Vill jag lyssna eller läsa om arbetarklass föredrar jag alltså Susanna Alakoski eller Barbara Ehrenreich framför en metallarbetare från Gävle.

Att berätta och förmedla handlar om skicklighet, inte om erfarenhet.

Och jag tycker detta: Kändisar har inte särskilt spännande saker att säga särskilt ofta. Men de är min och allas egendom, någon att tycka något om, att prata om. Och att höra dem tycka är därför roligt. Om jag måste välja mellan en kassörska och Lena Endre så tar jag därför Lena Endre.

I år är höjdarna faktiskt många: Lena Olin, Erland Josephson och Helle Klein till exempel.

Liksom mysrysare som Pernilla Wahlgren och Paulo Roberto.

Hur rätt blir fel eller tvärtom

- Och hur ställer ni er till EU, frågade mobbade gymnasieklasskamraten Annie som öppningsreplik på studentmiddagen.
Frågan och tystnaden blev klassisk i ett internt sammanhang som något av höjden av lillgammal töntighet. Fram tills nu, kom jag på häromdan, när jag plötsligt tänkte tillbaka och kände att jag alltmer hatar kallprat eller kanske sociala sammanhang överhuvudtaget.

Annie ville väl och var osäker men ställde rätt fråga till fel människor. Idag, Annie, hade jag svarat dig. Eller försökt för jag vet inte.

Nej

Döden kommer ofta plötsligt, när vardagen pågår. Sedan är livet som du känner det förbi, konstaterar Joan Didion. I Six Feet Under har det visats varje vecka.

Egentligen är det löjligt att bli så berörd. Av en tv-serie, av fiktiva karaktärer.

Men när huvudkaraktärerna i serien till slut också fick dö, från varandra, blev den plötsliga övergången så extra tydlig och jävla outhärdlig. Från liv till minnen. Och att vara den som blir kvar sist. Stackars Claire.

Och bilden på huset som användes till inspelningen av serien ser ut såhär