Jag säger ja till sol i Kroatien

Två orsaker till självförvållad stress för en trygghetssökande själ, och som är lite trött på det:

1. En resa till Kroatien utan förbokat hotell.
2. Besök i hemmet av en okänd människa från Argentina genom CouchSurfing, som jag och Jocke gått med i. Idén: Ta emot resande människor i ditt hem, och res hem till främmande människor i andra länder.

Nu utsätter jag mig för båda sakerna, och det kommer förhoppningsvis att utvecklas till åtminstone en brun solbränna, och kanske en längtan till okända soffor i hem som aldrig annars öppnats upp. Jag ser en framtid utan charter. Jag tror att jag då kan läsa Jennie Dielemans sågning av resandet i nya Välkommen till paradiset utan att svälja extra av ångest.

Men Meryl är ju bra

- Mamma Mia är en billig film utan fantasi. Eller en dyr film som ser djävligt billig ut. Med reaktionära och osympatiska karaktärer. Och som klämmer in lite krystad homofeeling och feminism (en svag antydan på slutet) för så ska det ju vara nu för tiden. Åtminstone om man ska tjäna lite pengar till det tjocka ABBA-kontot.
Och med ett så dåligt manus med lövtunna karaktärer, som därmed saknar humor, undrar jag om det inte varit bättre om de bara kört låtarna? Det hade besparat mig en himla massa transportsträckor.
Kort sagt, ett cyniskt slarvbygge med väldigt bra låtar som redan gjorts väldigt mycket bättre på skiva.

Varför säger jag detta på lunchrasten (Inte särskilt slagfärdigt eller rappt men högt, för att vara jag) när kollegor tjittjattar om hur bra den är? I ett slags mysigt kallprat över matlådorna. Jag tycker om mina kolleger och vill egentligen inte säga så mycket. Jag tycker att min lunchmat är för god för det.

- Meryl Streep är ju så bra och miljöerna, så vackra, säger dom.

Det är näst intill kul att vara glädjedödare när folk har dålig smak. Längre än så sträcker sig inte min lust att vara trevlig.

Lite mer än bara motion

Glädjen före ett Midnattslopp. Den är så gott som skenbar. Spännings- huvudvärk hela dagen och påtagligt inbillad smärta i knäna.
Sedan, under loppet, finns i stort sett ingen hållbar, egentlig taktik: Spring inte för fort i början. Snubbla inte på skosnörena. Spring inte in i ett lördagsfyllo på Götgatan. Klara backarna utan att dregla. Och framförallt: läck inte bajs eller kiss. Att springa efter den fysiska peaken i 20-årsåldern handlar om att inte läcka vid fysisk ansträngning, tror jag. Det är min fobi.
I vilket fall klarar jag allt detta. Och jag klår Jocke och Jan med flera minuter. Jag vill springa igen.

Jag möter en snäll kändis i blå tröja

Jag solar mig i glansen av Hollywood på Europride. Jag och John Cameron-Mitchell är på samma bild. Han är fullt synlig i blå t-shirt, vid trädet. John pratade också med Jocke. John tyckte att han var en "cutie". Hell yeah, säger jag.
Han, John alltså, är förövrigt väldigt lik Rachel Griffiths. Det är roligt.

Utanför min port

Två problem kan sammanstråla och bli en date på ett café.

1. Det är för det första ofta jag borde säga nej men jag har inte förmågan. Jag tror att folk ska bli ledsna. Så egocentrisk är jag.
2. För det andra, och det här är lite krystat, kan man aldrig skydda sig mot galningar. De kan dyka upp ur intet. Eller ur en bil utanför ens port. Nedan en scen, nästan vid mitt hem, häromdagen:

En kvinna sitter i en bil, vid en trottoar. Jag sitter i en annan bil, utanför henne. Hon kan inte köra iväg, fast det märker inte jag för jag lyssnar på radio och tycker att det är kul. Dessutom kan jag ju inte köra bil så det hela kvittar egentligen fullständigt. Jocke kommer ur porten, ser situationen och flyttar vår bil.

Kvinna: Tack för att ni flyttade på bilen, men det är inte så bråttom.
Jocke: Ok.
Kvinna: Jo, det kanske låter konstigt men jag har en annan grej jag skulle vilja prata om...
Jocke: Jaha.
Kvinna: Det är lite svårt att förklara... Och jag förstår att ni måste undra vad det handlar om. Men det är inte så konstigt.
Jocke: Jaha.
Kvinna: Jo, min kille och jag har startat en grej, och nu skulle vi vilja prata med folk. Kanske att vi kan träffa er en timme nästa vecka. Det är så att man kan tjäna lite pengar på det hela.
Stefan: Öh.
Jocke: Både jag och Stefan har heltidsjobb. Vi behöver inget extra.
Kvinna: Nej, nej. Det här är en extragrej man kan göra på kvällarna. Låter det intressant. Om ni vill så kan vi alltså träffas och prata. Det tar inte mer än en timme.

Och här borde vi ha tackat för oss. Men det gjorde vi inte. Jag skrev ut vårt hemnummer på en lapp och gav det till henne. Jocke gav sitt jobbmobilnummer.
Varför gör man en sådan sak?
– Det är kul att ta reda på vad företagsamma människor har för sig, sade Jocke.
"Eller så är det vi som är uttråkade och lite korkade" tänkte jag. Och hon kunde ju ha blivit ledsen också.

I vilket fall ska vi träffas nästa vecka, på café. För att prata om den mystiska verksamheten. Jag tror på följande alternativ: religion, sex (nu smickrar jag mig själv) eller pyramidspel, eller en mix av de två första.

Snart är det höst

En död räv under ett nedlagt sågverk, bredvid en uttorkad bäck, ett stenkast från Haga.