Books

I DN skriver Ola Larsmo att vuxna läser barnböcker. I'm one of those och jag känner mig lite som en bokpedofil.

Jag har nu nått stadiet beyond Harry Potter och väljer att låna easy reader-versionen av Patricia Highsmiths The talented Mr Ripley på 84 sidor, för att sedan vara nöjd med resultatet.

Fast det är inte barnsligt. Det är att eliminera the moments of shit som vi säger i min teatergruppsvärld. Ta bara del godbitarna och låt det vara bra så.

Patricia innan Mr Ripley. Ett gullefjun.

Blodig natt

En åklagare kämpar mot något diffust men får huvudet avsågat av agenter som inte nöjer sig med det utan sågar itu huvudet också. För att sedan spola skelettet rent från kött.

Jag vaknar kallsvettig och inser att jag drömt min första mardröm på väldigt länge. Och jag inser också att den är löst baserad på Clint Eastwoods Absolut makt som jag sett kvällen innan.

Och det är dagen efter att Gunnel Arrbäck avgått som chef för filmcensuren. What the hell does that mean? Antagligen ingenting men det är en snygg berättelse. Ur slumpen skapas de strukturer som ger inbillad mening.

Lite av allt under the influence av rödvin

I love känslan av att vara lite rödvinsfull. Jag blir helt enkelt lite gladare. Och blir lite mer angelägen att tipsa om den fantastiska sågningen i Expressen av årets sommarpratare. Kul med någon som talar ur vad det nu kan vara.

Och jag gillar känslan av att fastna i en serie. När gjorde jag det sist? V? Eller Twin Peaks? Det är löjligt. Jag har denna vecka följt Human Trafficking på trean och kan konstatera att Mira Sorvino är ganska bra även om hon var lite löjligt regisserad. Vad var motivet till att hon skulle gråta i varannan scen? Men å andra sidan fick hon ju chansen att visa att hon faktiskt kan gråta på beställning hur ofta som helst. Det var oscarmoments på rad. Jag är svag för sådant.

En glimt

Glad i hågen på rödvin går jag hemåt och lyssnar på Björk, och ser Kristina Lugn släpa sig in i en gränd, dystrare än jag någonsin sett henne (och det har jag gjort några gånger på gatorna runt apoteket på Krukmakargatan). Det är två dagar innan nypremiären på den förmodligen lysande pjäsen Gråt inte mer, Cecilia. Och inte du heller, Ursula och där går hon ensam i en gränd. Ett geni i mörkret och vardagen är ständigt närvarande.

Reportage från kolonilotter

En del skulle kalla det för mutor. Jag kallar det för bonding.
Det är ibland helt enkelt kul att intervjua. Och nyttigt.

Snuskiga frisörer

SnyggKenneth på jobbet hittade snuskskylten som antagligen är roligast i Västerås.

Rowling, be aware

Vaknade alldeles för tidigt och hade en saga om en bebis som hamnar bland snälla zombies klar i huvudet. Ska få ner den i datorn innan den försvinner.

Ganska bra historia om jag får säga det själv. Och eftersom jag har fel strävan med mina aktiviteter, det vill säga, jag vill bli rik och berömd, så anar jag med viss tillfredställelse att den kan vara en bit på vägen.

Om att fastna på en liten detalj

Vi flyter som varelser och det kan ju tyckas tjatigt att säga det. Men ändå. Jag lär och anpassar mig. Jag, liksom alla, formas av omgivningens förväntningar. Det tror i alla fall jag men antagligen inte Ted Andersson, lagkapten i VSK Bandy som i VLT den 1 augusti säger att homosexuella "kanske hamnar inom andra idrotter som dans. Man har olika sinnen och talanger." Se där.

När jag var ung så buggade jag. Det gör jag inte längre, tack och lov. Jag buggade inte för att jag hade en talang, inte heller för att jag tyckte det var roligt utan för att jag tilläts göra det. Inte som bög utan som smygbög, med andra ord: jag slapp snacka brudar med de andra smygbögarna och de snälla heterokillarna som kuvades av sina dominanta mödrar som alltid följde med på träningarna.

Dansen är ett reservat, inte en naturlag.

Judi Dench har humor

Sensommarpanik

Borde börja planera livet efter nuet och jobbet som snart tar slut. Och det gör jag fast inte så som jag borde. Tänker först och främst på hur roligt det vore att stanna hemma sista dan på jobbet och ta ifrån cheferna rätten att tacka för trogen tjänst i ett år med tårta som gör mig tjock och ett paraply med Vlt-logga.

Så tänker jag men jag vet ju att jag kommer att sitta där den sista dagen och äta mest tårta av alla. För att tårta är gott och för att jag inte kan låta bli att vara lite passivt smörig.

Lite tjockare går jag så in i höstdvalan och fram tills dess har jag hittat en väg till förnekelse:






















Jag älskar böcker som distraherar från stressen att jag måste söka nytt jobb. Hellre Voldemort än Ams.