Ett ögonblick av finsk invasion i köket

Uppenbarelse om mina tankar om finnar i Sverige:

Jag sitter i köket. En kvinna som bryter lite på finska pratar på radion om att finnar är lite diskriminerade, av svenskar. Det låter som Tiina Rosenberg, tänker jag, innan jag tänker att alla kvinnor som klingar på finska och som inte låter som Birgitta Ulfsson, inte är Tiina Rosenberg.
- Det är Tiina Rosenberg, säger J när jag till slut frågar vem det är och jag känner mig abstrakt diskriminerande.
Sedan lägger Tiina på luren. Och jag kommer på att jag inte alls tänkt på Stina Ekblad vilket är lite konstigt.
Så långt tänker jag om finska kvinnor. Eller finlandssvenskor. Jag vet faktiskt inte vad det är för skillnad och det är synd och skam.

Alfons kom på besök

Fina Alfons nosade runt och lämnade en prutt. Sedan gick han hem med sin matte.

Jag ser de som ser

Promoe säger i en intervju att "Om man lever det livet och tycker att det är sjukt fett med Finlandsfärja, då mår man väl bra av det, antar jag. Jag har varit på Finlandsfärjor själv och jag tycker att det är ren pina."

Jag vet inte vilket liv han menar. Antagligen ett liv bortom hans dreadlocks. Och i det livet bor jag. Samma dag åker jag nämligen Cinderella. Jag fotar de som filmar fulla människor till dokusåpan Färjan. Sådant går jag igång på. Anna sade att kändisbartendern Håkan var i närheten.

Jag har överhuvudtaget ofta åkt Finlandsfärjor, främst som barn, och aldrig sett en konsert med Promoe. Hur blev det så?

Några tankar:

Det mesta är "sjukt fett", med rätt sällskap. Med bra vänner skulle jag gå på en konsert med Promoe, till exempel.

Promoe har pretentioner, och det har inte jag.

Promoe är pretto, och det är inte jag.

Det är kul att bli sedd, det är ännu roligare att filma de som vill filma de som vill bli sedda.

Cinderella är en rätt klaustrofobisk plats. Med god lax.

Jag vet kort sagt varken ut eller in.

Bilder från det öppna kontoret. Här jobbar jag. Min arbetskamrat har en kontorsblomma.

- Jag vill inte jobba i ett öppet kontorslandskap. Det känns skrämmande. Att alltid sitta framför en dator, säger en 90-talist som jag och min praoelev (också 90-talist) intervjuar.
Hennes klasskamrater som sitter brevid nickar. De är födda samma år som Roxettes Tourism släpptes, alltså gruppens första skiva som liknar ett samlingsalbum.
- Jag vill bli chef i ett varmt land, säger en av 90-talisterna.

En dag på ett tak

En dag på jobbet, på ett tak, i solskenet. En kulturbög på utflykt. Bakom och runt mig byggarbetare och unga reportrar som ser uttråkade ut och med trendigt spetsiga skor. Själv är jag inte uttråkad men försöker att se oberörd ut, i alla fall på bilden. Jag vet inte varför. Ännu ett frågetecken.

Ett tak ska lyftas och det är ju lite kul. Här är jag nu i min karriär och jag ser att byggarbetarna skiter i ett nödvändigt skyddsräcke. Ingen av de spetståiga reportrarna upptäcker det och inte platschefen heller som springer runt utan skyddsutrustning.

Min fotograf (eller är jag fotografens reporter?) fotar och ingen märker och i princip kan jag skapa en skandalartikel, om jag vill. Eller åka till kontoret och skita i det och käka lunch.

Jag samlar bilden till mitt arkiv av byggslarv och väntar på rätt tillfälle. Ett val just då.

Grottmänniskor

En är beroende av choklad.

Allt är inte så intressant

Jag tittar på väderrapporten men ser ingenting. Det står en gubbe och han pratar. Jag hinner aldrig notera vad han säger. Helt plötsligt är det över. Vad var det som hände? Några minuters koncentrationskollaps. Varje dag.