Tårtorgie

Avskedstårtor på jobbet idag. Igen. Jag har aldrig ätit så mycket tårta som på VLT, eller upplevt en så flytande arbetsplats. Folk kommer och går och jag blir tjock.

Gertrud

Förtjust, förtjust är jag i Gertrud Stein! Orden sprutar ur Ida som ett barn som vill berätta för mycket på för kort tid och det är förtjusande. En slags intelligent boksåpa där man kan göra inhopp lite varstans och det spelar ingen roll om man läst någonting innan. Man fattar ändå alldeles för lite för att orka bry sig om att försöka förstå.

En snygg bok är det också.

Nu vill jag se om Picassos äventyr och höra repliken: "Alice, be talkless!"

Glömska

Igår glömde jag att jag betalat för min resa. Från det att jag faktiskt gjorde det genom att blippa med mitt pendelkort tills dess att jag steg på tåget och utropade att jag inte betalat och fått betala böter och muttrat högt att det är alldeles för dyrt att pendla med ett orimligt betalningssystem, tog det cirka 10 minuter.

Glömska kan vara fascinerande. Jag var fascinerad av mig själv. För konduktörslärlingen tog det 45 minuter och cirka 15 misslyckade kvitton att dra tillbaka min bot. Han var inte lika fascinerad som generad över sig själv. Det bidrog till mitt goda humör som håller i sig.

Dödsfall i rusningstid

Rusningstid på Centralen i Stockholm och trötta, tomma blickar tittar på den stora skärmen med information om avgående tåg. Förseningar, inga besked om nya tider. Irritationen som sakta stiger i takt med att den tidiga morgonen övergår i förmiddag.

Att stå på Centralen i rusningstid är att bevittna hur visionerna om en sammanvuxen mälardal svajar. I vägen står SJ:s högtalarröster som meddelar att tågen tyvärr är inställda på grund av signalfel eller personalbrist. Och den återkommande förvåningen över att SJ överraskas varje år av att det kommer snö, i Sverige.

Och samtidigt, denna morgon när vi ringer eller sms:ar våra chefer om att vi återigen blir försenade, blir just högtalarrösten en länk. Det finns någonting bortom stressen att hinna i tid till jobbet. "Tåget försenat på grund av en olyckshändelse" säger rösten. Vad innebär det? I det här fallet innebär det att en person mist sitt liv.

Om detta ska vi inte prata. SJ vill inte prata om det för de vet ju faktiskt inte vad som hänt, och för de eventuella anhöriga är det såklart en chock. De bör få bearbeta sorgen ifred.

Och ändå. Jag kan inte släppa tanken på att för någon tog livet, och kanske orken, slut tidigt, tidigt en måndagsmorgon. För oss andra blev det en irritation. Livet går vidare för oss som är kvar, med 1,5 timmes försening till perrongen i Västerås och vi är kuggar och jag tänker att vi måste, måste tänka på att försöka ta tillvara på det vi har av värde. Må det vara en pojkvän eller en hund eller vännerna. Det är i alla fall inte en storbildsskärm med information om avgående tåg.

Men tankens allvar är egentligen redan förbi nu när jag skriver. Så flyktiga är vi faktiskt.

Goodbye klassen

Jag borde bli bättre på att rama in mitt liv so here we go:

Examen i fredags och födelsedag igår. En stor helg som gick att sammanfatta så lätt så kort. Som livet kanske.

Här är min före detta klass på avslutningsdagen. Eller delar av den, det vill säga den del som inte jobbade det vill säga hade bättre saker för sig.

Jag undrar vad jag tänkte på där i mitten. En citron eller magknip?

Scary på Golden Glåbgalan

Fantastiska Mary-Louise Parker liknar ju Diana precis innan hon ska ta av sig masken i V.

Förövrigt har jag nästa tips inför Oscarsgalan.
Bästa manliga huvudroll:
Leonardo DiCaprio för The Departed
Forest Whitaker för The Last King of Scotland
Ryan Gosling för Half Nelson
Peter O'Toole för Venus
Will Smith för The Pursuit of Happyness



Utan att ha sett någon av filmerna bör antagligen Forest Whitaker vinna. Kanske gör han det också men risken, eller chansen, finns ju alltid att Peter O'Toole vinner för djävligt lång och trogen tjänst utan vinst (hederpris räknas inte). Snart är han död och sånt gillar Hollywood.

Presens

Just nu, alltså nu när jag skriver detta nu, upplever jag nationalistisk livskvalitetsyra. Jaktstart i skidskytte, Björn Ferry ligger tvåa och Carl-Johan Bergman ligger på nittonde plats. Snart dags för första skjutstationen.

Det är ovissheten och förväntningarna som lyfter tv-soffan. Slutresultatet är ointressant. Då är allt passé och det är dags för lunch.

Anonym favvoskiva

Det kan ibland kännas som om jag är den enda som fortfarande lyssnar på Rebecka Törnqvist. Melting into orange var en av förra årets bästa svenska skivor. Ingen har så snygga trumljud som Rebecka Törnqvist. Hon är elegant, kontinental och väcker bitterljuva känslor. Och minnen från New York. Hon passar på Manhattan.

Mowgli

Shitalabama.

Det är svårt att se hur man ska gå vidare med teaterkonsten nu när Djungelboken på Stockholms Stadsteater haft premiär. Konsten har nått hit, till Alexander Mørk-Eidems uppsättning och det är precis så bra som man kan önska sig, om kärlek, glädje och sorg. Och en tydlig signal om våldets makt att föda våld.

Fast om man vill läsa en sipp recension av en elitist som tror att teaterpubliken är dum i huvvet så kan man läsa här.

Eller har han helt enkelt missat pjäsens fredsbudskap? Hur kunde det hända?

Påminnelser

Min tid på VLT är för tillfället över men Västerås släpper inte taget. Bläddrandes i ett nummer av QX upptäcker jag att ett gammalt, gammalt ex, bördig från Västerås, blivit vald till Mr Debenham under årets Pride.

Jag minns att vi under ett föräldrabesök gick runt i Västerås, lite försiktigt och höll varandra i händerna medan folk tittade och jag sade att här vill jag nog inte bo. Inte han heller sade han och han hade ju också flyttat till Solna.

Det är lustigt hur bilden av staden som då skapades inte kan leva kvar vid ett återbesök även om husen står kvar. Den inre bilden av en plats är i ständig rörelse. En spegel av ens erfarenheter.

Exet såg jag förövrigt senast på blå linjen vill jag minnas, för ett antal år sedan. Han satte sig på sätet mitt emot mig med sin man och jag ville inte hälsa för jag kände mig så ful. Och på den vägen är det.

Muzikreklam

Egentligen är det inte alls min typ av musik och ändå är det bra. Jättebra faktiskt och så är bandet fyllt av snälla människor som till exempel Karin, Stefan (en annan) och Jan. Les Issambres heter rom då rå.

Hur fan gör man musik förresten. Sitter och fingrar på munspelet jag fick i julklapp och känner mig inte som Louise Hoffsten. Men någon gång...

Björnflagga

Tar igen mig efter en tequilaafton hos Erika och Ulf. Dagen är precis så lugn och afasibetonad som jag kan förvänta mig av en dagen efter-dag.

Det är också en dag för uppskattning av de små tingen. Som det att ha stolta björngrannar. Grannar som är stora och håriga och har små, fjantiga knähundar. Deras flagga är fin.

Nyårsafton 00.17

Stripsen med hårstrået shoppades där, på grillen med tonåringar utanför entrén.

Nyårsafton 23.00

Jag kan inte hålla mig längre utan dukar upp nyårsbuffén. Den var sådär, framförallt efter att jag hittat ett långt hårstrå i stripsen.
Jag undrar fortfarande vems det var. Det jobbade ingen långhårig person på grillen när jag handlade. Hur länge hade den legat där?

Nyårsafton 22.30

Kommer "hem" till övernattnings- lägenheten. Jag sover där, bakom bordet.

Nyårsafton 21.30

Väljer kvällslitteratur från jobbets bibliotek. Det blir Hans Alfredson. En jättebra bok förövrigt.

Nyårsafton 20.30

Redaktionen och jag. Vi är ensamma. Jag äter redaktionsledningens jultryffel som lämnats kvar.

Nyårsafton kl 19.30

Jobbar över. Skriver om ett par som firat nyår ihop 50 år på raken. Vill spela lite betapet med någon annan nyårsloser och gör det strax efter att bilden tagits.