Studiebesök

Stureplan är en vardag för många men inte för mig. Det är inget dramatiskt. Jag saknar inte Stureplan och Stureplan saknar inte mig. Det är lite skitsamma över alltihopa. Och ändå. I lördags var jag där. Egentligen skitsamma fortfarande men ändå som sagt. Jag och Jocke gick på studiebesök på Spy bar. En bra DJ skulle spela där och det ville vi titta på för vi gick en dj-kurs för tjejer. Så kan det gå.
Vi väntar på vår kursledare Katja vid Svampen och två snälla tjejer i 20-årsåldern räcker oss en flyer med två transvestiter på omslaget och det är ju kul, tänker jag. Och jag tackar, vänder på flyern och ser ett kvinnoskrev och texten: we bend over for you. Det här är alltså vad jag ska gå på, gå igång på, tycker de 20-åriga flickorna, eller snarare deras chef. I vilket fall är de mer än 50 meter bort och då vågar eller orkar jag inte gå fram till dom för att lämna tillbaka flyern. Istället känner jag mig lite smutsig och slänger flyern, i en soptunna, och vi går till Spyan som man säger (och jag är så pass förstockad att jag är tvungen att betona min ovana vid att säga detta) och där hänger folk i fula t-shirts under fotografier på bröderna Schulman. DJ:en är jättesnäll, duktig och vi ler imponerade och ändå, som sagt:
Medan vi går hem lovar vi varandra att inte gå hit igen senare än till 9-bion på Rigoletto.
Sedan tror vi att det är över fastän att det det pulserar och skränar men på Skeppsbron skriker en kille till en tjej han inte känner (som om det egentligen spelar någon som helst roll) och som är betydligt mindre än han själv att hans pullfinger är trasigt. Han skrattar och hans kompisar skrattar. Jag skrattar inte och säger inget heller för jag har fortfarande inte svart bälte i taekwondo. Jag har ingen färg alls än och det enda jag kan göra är att snurpa på munnen ända till Södermalm och det gör jag.
Jag inbillar mig att sådant sägs hela tiden runt Stureplan. Det är mina fördomar och jag skäms inte nämnvärt över det.