Göran och jag: del ett

Göran Hägglund är verklig och har därför åsikter:

Till exempel:

"Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands."


"Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter."


"Den som exempelvis råkar gilla tavlor som föreställer något bör till exempel göra avbön direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, har det meddelats från flera håll i sommarens kulturdebatt."


Så är det. Och här är jag på en loppmarknad. Eller det är jag nog inte. Är jag på riktigt? Nej, enligt Göran (jag tänder ju inte på fitta som sig bör, och är väldigt förtjust i Claes Borgström). Jag åker alltså inte på loppmarknad. Eller i alla fall inte utan en normkritisk agenda. På bilden var jag glad utan baktankar. Alltså var jag nog inte där i alla fall.

Göran och jag: del två

Till Göran som är alldeles verklig:

Här är ett par bilder från lantstället som jag har, tagna när jag var där. Misstänker jag. För jag har väl varit där? Kanske inte i alla fall. Är jag ett verklighetens folk som åker till landet?

Göran och jag: del tre

Till Göran, som är alldeles verklig:

Jag är utomlands. I Paris. Jag fotar mig själv vid Piafs grav. Det är lite gayigt så jag är inte så verklig. Fast jag var ju utomlands. Ju.

Göran och jag: del fyra

Till Göran, som tillhör Verklighetens folk:

En ko tittar på mig. Jag finns alltså. Eller hur är det med kossors trovärdighet?

Göran och jag: del fem

Till Göran, som tillhör Verklighetens folk:

Jag och pojkvännen utstrålar kroppsvärme. Vi är faktiskt varma. Och vi fastnar på bild. Alltså måste vi finnas. Fast är vi inte lite suddiga i kanten där? Och hur ser vi ut egentligen? Vi är väldigt gula. Gult är fult. Och någon av oss har horn. Inte så verklighetsbaserat.

Göran och jag: del sex

Till Göran som tillhör Verklighetens folk:

Jag äter hamburgare. Är det verkligt? Ja, säger jag, fast jag känner mig lite suddig. Beror det på att burgaren är vegetarisk?

Göran och jag: del sju

Till Göran, som är på riktigt:

Jag gullar med en katt. På landet. Det var en alldeles naturligt gullig stund. På katten kröp det fästingar fast jag slogs ju inte med dessa. Aj, aj. Där sprack just den verkligt naturliga stunden.

Göran och jag: del åtta

Till Göran, som är riktigt verklig:

Här är jag glad och inte så naturligt återgiven. Då är jag, jag på riktigt. Och alltså inte så verklig, eller hur Göran?

Göran och jag: del nio

Till Göran, som tillhör Verklighetens folk:

Utomlands igen. Egypten. Mina fötter i stranden. Massor av svenskar var där och var alldeles verkliga. Jag fladdrade i kanten. Kanske för att jag skämdes för att vi, verkliga svenskar, flugit ned i flygplan och förstört miljön lite till. Och, som om inte detta var nog, köpt plastsfinxer (jo, det tycker jag är fel) och gått på korallreven som vi inte fick gå på. Men det är en helt annan, och overklig historia.

Göran och jag: del tio

Till Göran, som tillhör Verklighetens folk:

En indian i Kroatien. Har egentligen inte så mycket med dig Göran och ditt resonemang att göra. Men han var rolig, och i och för sig alldeles på riktigt. Tro det eller ej.

Göran och jag: del elva

Till Göran, som tillhör Verklighetens folk:

Figurativ konst. Tror jag att detta är. Jag kan inte så mycket om konst vilket ju borde kvalificera mig till verklighetens folk eftersom dessa inte har tid eller intresse för annat än den normala vardagen. Och den normala vardagen innehåller alltså mat för dagen och tankar på gamla föräldrar. Och kanske den här statyn alltså, eftersom man kan se att det är en alldeles verklig avbildning av en alldeles verklig människa.

Har jag förstått Göran?

Möte på Rosenhill

- Du är dig lik, sade en gammal skolkamrat, när vi möttes.

Jag liknar mig själv. Han var sig själv lik och det sade jag. Vi såg på varandra och såg att där stod just vi. Otvetydigt. Fast han hade precis spelat golf och det var out of character tyckte jag, för vi hade inte setts på 15 år och då var vi tonåringar som drack billigt vin och inte spelade golf.
Där stod vi och såg på varandras barndom och hade ingenting att säga och det spelar egentligen ingen som helst roll. Att minnas ihop en stund utanför ett café när solen skiner kan vara trevligt och det räcker en stund.

Morgonpromenaden

Jag kan inte göra mer än att försöka berätta om skarven som bredde ut sina vingar i morgonsolen. På ett plaströr, vid Riddarholmen. Det går att föreställa sig. Men går det att förstå? Speciellt som jag inte kan eller orkar berätta mer. Skarven var där och jag minns och så är det med det.

Jag mutas, alltså finns jag

Så hände det. Jag fick en muta med posten! En bygghjälm. Ah, ljuva liv som byggreporter.