Muzik

Ett av alla de små ålderstecken som ibland skriker till i livet är det faktum att jag inte känner igen hälften av de artister som ligger på Tracks. Och att jag inte vill veta vilka de är. Allt har blivit sämre inom popen och Janet Jackson och Kim Wilde var, rent objektivt, bättre än den gråa massan på nuvarande Tracks. Ju.

Hmm, det är lite sorgligt att tänka sig att Mandy Smith och Mel & Kim och alla de andra hjältarna antagligen var precis lika dåliga som dagens små kommersiella popsnören. Fast jag är inte den som kan avgöra. Nostalgin är förrädisk och bra. Vad skulle jag lyssna på utan nostalgins påverkan?

En annan bra sak är att man faktiskt hela livet igenom har förmågan att bli översköld av fantastisk musik man inte gett en chans. Som idag på tåget när jag började lyssna på Bronski beat. Jag pulserar till Bronski beat och vill mer än någonsin till det sjudande 70-talets New York. In i den svettiga gaynatten, vickandes på rumpan i en läderdress. Fan vad bra dem är/var.

Vill dela med mig några av alla de...

...personer som på något sätt påminner om varandra. Det kan vara utseendet eller utstrålningen. Jag föreställer mig att de skulle komma jättebra överrens eller bli skitsura på varandra om de vistades i samma rum:

Jessica Lange – Joan Allen

Kate Bush – Inger Edelfeldt – Bodil Malmsten

Andie MacDowell – Madeleine Stowe

Och så har vi mass look a lajksen på "German lady or American dyke". Gissa sort och skratta rått men varmt. Det är kul, eller rättare sagt var kul för sidan verkar inte längre finnas. Hmm.

Tills vidare vill jag tipsa om den roliga sågningen av Marie Antoinette i Aftonbladet.

Saker att fundera på medan man väntar på jobbinspiration

Runt omkring mig surrar Stockholms Filmfestival och själv ska jag ha en VHS-kväll med Jenny. Det känns lite spännande och tryggt. Som att återse gammal vän som inte är så omtyckt men pålitlig. Och då menar jag alltså VHS:en och inte Jenny.

Förövrigt undrar jag om jag är relativt ensam om att fortfarande säga vart jag ska när jag ska få min SL-biljett stämplad. Det känns liksom lite trevligare. Men samtidigt meningslöst, inte minst eftersom jag inser det fåniga i beteendet och viskar fram destinationen så att man ändå inte kan höra någonting.

Men som sagt, trevligare är det för mig.

En indikation på världens tillstånd

Varför har en film som Braveheart högre ranking än Fanny och Alexander på imdb?

Ett ytterligare tecken på att världen tycker om starrrka män och enkla lösningar som stavas muskelstyrka kanske?

Mel Gibson bättre än Ingmar Bergman. My ass.

Var e fjant?

I det öppna kontorslandskapet sitter jag mittemot en kvinna som tycker telefonförsäljare låter som fjantiga bögar. Allihopa.

Ja och där sitter jag ju och är fjantig som inte vågar säga att jag är en fjantig bög.

Vilks

Oj, oj

Har läst Lars Vilks konstblogg, kanske med det inofficiella namnet "elitist javisst!"

Storslagna Sisyfosliknande konstprojekt i skånska naturreservatet Kullaberg har han på gång sedan 1980 som är rätt kul. Men jag kan ju inte förlika mig helt vid tanken på att konst går före naturskydd.

Fast han är rolig att lyssna på med lagom provocerande uttalanden i strid ström. Jag rekommenderar det om ni får chansen.

Förresten finns det en topplista med de bästa konstnärerna i världen. Den bästa kvinnan ligger på tionde plats. Och Rousseau på plats 744.

Kvalitet och skam

Fredrik Strage spottar ur sig bra texter om saker jag inte visste var intressanta. Den senaste krönikan om den härskande sensualismen är mycket rolig. Den finns inte på nätet än men andra texter hittar du här.

Förövrigt har jag en återkommande vän i medie- och kulturmörkret: sekundärskammen. Just nu känner jag sekundärskam när jag tittar på Arty.

Min cykel

Ett av många små resultat av att någon regelbundet matar en massa duvor vid kvarterets cykelställ.

Antingen är personen i fråga misantrop eller helt enkelt dum i huvvet.

Resultat: Jag hatar duvmatare. Och duvor.

Igelkottar får mat på fat

Varför, egentligen, fick igelkottarna på Haga, mat på fat när de släpptes ut i somras? Vad tänkte våra närvarande grannar Eva och Håkan? Eller det kanske man inte ska tänka på. Jag minns vagt en skeptisk min och ett artigt leende. Jag fattade inte då.