Du är bjuden på förhandsvisning av Bedtime Stories

Från SF till Stefan:

I den här äventyrskomedin från Disney möter vi snickaren Skeeter Bronson, spelad av Adam Sandler, vars liv förändras drastiskt när de godnattsagor han berättar för sina brorsbarn plötsligt blir verklighet.

Ta med familjen, flickvännen eller bästa kompisen, en film som passar alla!

Det här är spännande. Kan en flickvän definieras som en familj? Får jag ta med mig pojkvännen istället? Passar Adam Sandler verkligen alla?

Dansar byggjobbare streetdance på jobbet?

Varför känner jag skam, sekundärskam, när streetdansare uppträder i byggkläder på Stora infradagen? Streetdansare som avslutar med att hoppa runt som Byggare Bob.
Påminner de om mina egna, betydligt mindre talangfulla bugguppträdanden på betydligt mindre tillställningar? För länge sedan.
Ångesten över att vara pausunderhållning för människor som längtar till fikat och tycker att det där var väl fint.

En ny fas

J brukar säga att jag är för uppfylld av prestige. Det är jag.
Men inte alltid. I Sverige är division fem den sämsta serien för handboll (om det verkligen stämmer vet jag inte. Jag orkar inte heller ta reda på det. Det är inte tillräckligt intressant).
Det sämsta laget i division fem är Stockholm Snipers. Varje lag har en sämsta spelare. Det är ofrånkomligt. I Stockholm Snipers är det sedan i går jag.

Sveriges sämsta handbollspelare: Jag ser det som en inverterad skalp.

Om melankolin

Apropå melankoli: "Depression är melankoli minus dess charm", ska tydligen Susan Sontag ha sagt eller skrivit. Och nu har jag skrivit det för det kändes som ett roligt citat.
Jag koketterar med min egen melankoli, antar jag.

En dag som inte är i Stockholm

Jag besöker Skövde. En parantes. En mellandag som är förbi.

Skövde är en sådan stad som kanske gör sig bäst en grådisig januaridag. I skymningen. Det vackraste som kan drabba stället är mild melankoli. Några alternativ finns egentligen inte.

Skövdes högsta hus kallas, enligt en kille jag pratar med, för hoppskrapan efter att en tjej dödsstörtat där för några år sedan. Fast det är kanske inte melankoliskt utan något annat.

Ny ålder

Födelsedag, Aldrig så många fina gratulationer som i år, och aldrig så få samtal. Det blir så med Facebook och det är ok.
Jag känner mig omtyckt i tystnaden.

Jag firar med Rogue, "the best killer crocodile movie ever" enligt omslaget. Detta är den film jag valde den stora dagen, för att njuta mest. Hit förde mig mina 60 poäng i filmvetenskap. Den var perfekt med Häagen-Dazs.

Under täcket

Härligt: att en tidig söndagsmorgon bestämma sig för att inte utnyttja den bokade tvättiden.
Och att mysreflektera över detta under täcket.
Ingenting att göra fram till kl 14. Och när jag vaknar igen finns hönökaka i köket och skidskytte på tv.

Ett besök

Min barndomsidol Jan Lindblad skrev boken Resa till röda fåglar. En kort stund påmindes jag om detta under besöket på Universeum.

Förförd av alternativ

I boken om Alice och Gertrude står det att de festade helt spontant.
Det står det inte men jag tolkar det så för det känns rätt.
När Alice inte lagade mat utöver det vanliga, gärna med kalifornisk smak, och när Gertrude inte koncentrerade sig på att vara geni (Det är tidsödande att vara geni. Man måste sitta långa stunder och göra ingenting, som hon uttryckte det.), så festade de.
På Rousseaus bankett närvarade en åsna som hette Lolo. Den åt upp blommorna i Alices hatt medan Marie Laurencin satte sig på alla syltpajer. Hon var dyngrak. Rousseau somnade och hans hår började brinna av droppande vax. Efter det vaknade han upp och spelade på sin fiol.
Harriet sjöng en collegesång.
Maurice Cremnitz imiterade ett fall av delirium tremens genom att tugga på en tvål.
All detta hände alltså spontant på ett sådant sätt som det inte gör i mitt liv.
Jag har tacomys och tittar på Battlestar Galactica. Vilket är helt ok.
Jag festar genom att dricka cider. Det är också ok. Det händer några gånger om året. Sist fick jag migrän. Gertrude och Alice fick nog inte det, det står ingenting om det i alla fall.
Jag skäms inte för att jag inte festar med en åsna. På det stora hela är jag så pass torr. Men det är roligt att romantisera vid rätt tillfällen om rätt tillfällen att bli någon annan, eller mer av sina okända sidor. Då vill jag festa spontant, i slutändan tyvärr främst för att minnas att jag har festat spontant. Det är roligt att prata om vid nästa tacomys.
Om detta borde jag prata om när jag börjar gå i terapi.

Konsekvenser av att umgås med M

M säger fitthora och puzzylover till det mesta faktiskt. Emils snickeboalåt har blivit fittehoralåten.
Det är på det stora hela förfärligt roligt, och förfärligt, såklart.
Och nu är det en tidsfråga innan jag säger fitthora. Eller puzzylover. Till någon jag inte känner. På jobbet. Till mamma.

Det blir så ibland, vid umgänget med M. Hon kan säga det, hon säger det, och det blir humor. Det kan inte jag och det är lika bra det.
Men ändå kan det nog varit värt det när jag sagt det för jag tänkte på M, och på det roliga.
Men just det kan jag inte förklara i efterhand. När fitthoran är sagd. Kanske till mamma men inte på jobbet.

Och allt detta kommer alltså att ske.

Dramatisk känsla

En tråkig dag på jobbet?
Ja det var det, fast sedan kom jag hem och J hittade präriehunden nedan. Det förändrade allt.

Folk i ens kontext finns i andra kontexter

En gång i mitt liv har jag suttit i en styrelse. Och i den styrelsen satt denna kvinna. Hon var tjockare då. Jag antar att det är ok att skriva det eftersom hon bloggar om sin lyckade viktminskning och är nominerad för förra årets bästa blogg på årets gaygala.
Hon är alltså väldigt bra på att vara gayig, med ett klimax under förra året.

Förövrigt är Egalia med finfina Marie i spetsen nominerad i klassen årets kämpe. De är värda en röst.

Det fina livet

När Gertrude Stein och Alice B. Toklas åkte på picknick hade de med sig antingen kyckling tillagad med vitt vin och paprika, hårdkokta ägg färserade med svamp och till efterrätt petis-chouxer fyllda med jordgubbar och socker. Eller rostat bröd med hackad rostbiff i sur grädde, senap, persilja och charlottenlök, salladsblad fyllda med sherrykokt kalvbräss och tryffel och till efterrätt karamelläpplen friterade i petis-shouxdeg och pudrade med florsocker.
Vid magvärk åts speciella chokladpraliner.
Jag vill sträva åt detta håll.

Död i Danmark

Inger Christensen har dött. Var hon inte väldigt lik Kjell-Henry?

Jag äter kadaver och det är gott

När fan blir gammal börjar han äta kött. Och en gammal fan blir man vid 32 eller däromkring. Jag kan inte ens skylla på barn i hushållet som bara vill äta Scans köttbullar till spagettin.
Jag blev sugen helt enkelt. På couscoussallad med lamm.
En ursäkt har jag och den är bra: lammet (vi har alltså ett helt, styckat lamm i frysen) växte upp på granngården. Inga transportsträckor och en förmodat lyckad barndom alltså.
Jag intalar mig detta. Det är skönt att ha den förmågan.

Bambi på fyra hjul

Jag har inte körkort. Är desto mer upprymd.

Mer avslut på Haga: Jockes skridskodans

Slutet avslutat

Tillbaka från landet. Lappsjuka. Förkylning. Bilden av mig själv som naturälskare spricker. Jag älskar att läsa djurböcker, i en stad. Höjdpunkter fanns det men hur komma över stressen att ledigheten är en parantes?
Men som sagt: höjdpunkter fanns det.