Tillfälligt hej då

Julefrid, också på bloggen. Åtminstone i två veckor.

Svenskt naturintresse

Vi är ett naturintresserat folk här i Sverige, brukar det heta. Hur ser intresset ut?

Jag tänker på det på en pressbyrå i Malmö. Jag får ihop cirka femton jakttidningar, varav en är på holländska. Till detta ska läggas ett antal fisketidningar och någon om hästar. Inte en enda tidning om djur som inte dödas. För att få det måste man prenumerera på Sveriges Natur, men den skriver i stället om hur jorden håller på att gå under. Och därför rätt mycket om djur som dör i och för sig, fast långsamt i en kvävechock.

På Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm, finns det inte lika många jakttidningar, men å andra sidan ett tiotal fisketidningar. Och inte en enda tidning om djur som bara går runt i naturen och bajsar eller sover eller dödar andra djur.

Ja, jag läser gärna om djur som äter varandra. Sådant är kul.

Är jägare bättre läsare? Är alla annonsörer jägare också på sin fritid (med hela sin identitet, för så brukar det vara om man ska tro jakttidningar. Jag vet för jag har skrivit akademiska uppsatser om jakttidningar) eller tror de att jägare är bättre konsumenter än folk som vill läsa om älgar som inte får en kula i magen utan betar? Är jag ensam?

Jag vill poängtera detta: djur utlämnade åt varandra, så gott det går, inklämda i tuktade reservat, är rolig läsning.

En kort stund av nostalgi

Titanic på tv. Jag såg den första gången på bio med K. Hon tyckte den var fin, jag tyckte att Leo var söt och vågorna dåligt dataanimerade.
Kort sagt: jag ville ligga med Leo och sket i resten.
Vad gör K idag? Det spelar mindre roll. Vi har filmen ihop.
För övrigt kan jag fråga vad hon gör via Fejsbuck men det gör jag ju inte. Man ska inte vältra i det förflutna med folk som gått vidare. Det håller bara för en kort, kort stund.

Ganska varm inombords men kallt inomhus

Alltid lär man sig något som inte är nytt men för mig okänt. Jag sitter vid ett så kallat kallras på jobbet. Det innebär mössa och halsduk och småätande (läs hetsätande) av äckliga fullkornsskorpor (ja, jag vill bli fräsch, som man säger, innan den påtagliga och regelbundna julfrossan).
En kollega, som antagligen inte förstått vad det innebär att sitta under ett kallras, säger skämtsamt att jag kanske liknar en som vill likna en hiphopare. Implicerat: jag är någon som är lite för gammal för det.
Fair enough, men humorn försvinner lätt hos en person inblandad i ett kallras och med fullkornsskorpor i munnen.

Nästan nätkändis i utkanten

Jovisst, jag fanns på wikipedia, i en fotnot som extern länk. Klickade man på mitt namn kunde man genom frostat glas se mig sitta på en toalett.
En journalistisk höjdpunkt.
Nu är det borttaget. Någon lade dit mig och någon tog bort mig och i slutändan undrar jag undrar vem fan det var som inte ville ha mig där. Jag undrar trots att jag visar upp mig på en toalett. Vad säger det?
Roligare då med Youtube. Karin uppträder i Israel med Moljebka Pvlse.

Lucia passerar

En bil fylld med Norrköpings Luciakandidater. Off duty men i vita juldräkter. De såg sura ut.

Djurerektion

Jag har djur på hjärnan. Får vi till en radioserie eller inte? Och i så fall när? Tillsvidare visualiseras valpenisar från utställningen Rainbow animals.

Sarah and the city

Så har jag inte skrivit på den där idén jag har. Istället gråt till en överspänd julfilm med Sarah Jessica Parker. Kvalitet och gråt har ju sällan med varandra att göra. Jag är ensam och mysgråter till en dålig julfilm och J är på Kanarieöarna.
Det hela är inte ynkligt. Det är fördelen med att bo i en stad. Jag vandrar ensam i en massa av ensamma och tillsammans i en happening tittar vi på samma sak och sedan tittar vi in i varandras lägenhetsväggar, vägg i vägg och det känns bra.

Mer om Malmö

Inrikesresor är på det stora hela trevligt. Det är lagom upprivande för själen. En lagom uppryckning.

Inrikes

Snö i Malmö. Jag ser detta och det är gott så. Fast jag vill fortfarande bli vildmarksguide i Afrika. Snart så.

Veckolån i evighet

- Suzanne Brøgger är en satkärring, säger J och så kan man ju se på saken.
Speciellt när hon skriver "Jag har alltid burit päls, alltifrån min studietids leopard till mitt PH-pris, konverterat till en vargpäls. Afghanska brodderade hippiepälsar och tibetanskt får. Violett fake fur och nepalesisk apa. Nu har turen kommit till mink, som det anstår en äldre fin dam.".
Själv skrockar jag när jag högläser meningen ur Sølve för jag har ju läst boken i nästan två månader. Nu kan jag gå utanför min tyst moraliserande vegoidentitet och skratta åt mig själv. Och känna mig lite upplyst.
Jag skrockar alltså innan J kommenterar. Sedan blir jag tyst och läser lite till för mig själv. Jag har lagt ner för mycket tid för att göra annat.

Jag har för övrigt lånat boken på veckolån, om och om igen. Hur kan folk läsa den i tid?