Lite mer än bara motion

Glädjen före ett Midnattslopp. Den är så gott som skenbar. Spännings- huvudvärk hela dagen och påtagligt inbillad smärta i knäna.
Sedan, under loppet, finns i stort sett ingen hållbar, egentlig taktik: Spring inte för fort i början. Snubbla inte på skosnörena. Spring inte in i ett lördagsfyllo på Götgatan. Klara backarna utan att dregla. Och framförallt: läck inte bajs eller kiss. Att springa efter den fysiska peaken i 20-årsåldern handlar om att inte läcka vid fysisk ansträngning, tror jag. Det är min fobi.
I vilket fall klarar jag allt detta. Och jag klår Jocke och Jan med flera minuter. Jag vill springa igen.