Göran och jag: del ett

Göran Hägglund är verklig och har därför åsikter:

Till exempel:

"Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands."


"Jag brukar ofta hänvisa till vad som diskuteras vid köksborden. Där talar man om skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter."


"Den som exempelvis råkar gilla tavlor som föreställer något bör till exempel göra avbön direkt; då har man nämligen nazistiska böjelser, har det meddelats från flera håll i sommarens kulturdebatt."


Så är det. Och här är jag på en loppmarknad. Eller det är jag nog inte. Är jag på riktigt? Nej, enligt Göran (jag tänder ju inte på fitta som sig bör, och är väldigt förtjust i Claes Borgström). Jag åker alltså inte på loppmarknad. Eller i alla fall inte utan en normkritisk agenda. På bilden var jag glad utan baktankar. Alltså var jag nog inte där i alla fall.