Trevligt och tryggt

Drömmen om en egen godisdisk.

Bodil Malmsten tycker inte om Jenny Diski

Bodil Malmsten tycker alltså inte om Jenny Diski.

Det har jag inte lust med

Jag intervjuar en bloggexpert och medieanalytiker om vad som krävs för en framgångsrik blogg (alltså många läsare).
- Skriv ofta, om saker du kan.
Whatever.

Skitteknik hit och dit

Apropå förra inlägget.
Mycket kan man säga, om datorer. Till exempel att jag egentligen inte hatar datorer. Bara de som tillverkar datorer. Så att sådana som jag inte ska förstå.
Kvinnan som ringer Sveriges Radio uttrycker den kanske mest grundläggande känslan. Enough!

Skitteknik

Det är en vanlig vardag. En vardag som flyter förbi. Var dag. En vardag då jag tänker att mitt förhållande till datorer är komplicerat. Eller mer sanningsenligt: bristfälligt.

Klockan är 21.30 på kvällen och jag klickar in på iTunes Store för att köpa senaste Titiyo och Grace Jones.
Datorn säger att jag behöver uppgradera min iStore. Jag klickar ja. Det är det värt. Datorn tänker.
För att uppgradera iTunes Storen måste jag uppgradera ett annat program, jag har redan glömt vad det heter.
Och för att uppgradera programmet som jag inte kommer ihåg måste jag ha någonting annat, fråga mig inte vad det heter.
Jocke hjälper mig. Annars hade jag slängt datorn i golvet. Eller åtminstone dunkat huvudet i väggen. Efter midnatt är det klart. Jag går in igen för att köpa.
Datorn säger okänt fel 5002.
Vad i helvete är okänt fel 5002?
Jocke säger, gå till hjälpmenyn.
Men hur frågar man när man inte vet hur frågan ska formuleras?
- 5002, skriver jag. Inget svar.
- Varför kan jag inte köpa musik? Tystnad.
- Djävla bajskorvar, inget svar där heller.
Nästa morgon laddar jag ned musiken, som Jocke nu har köpt på sin dator. Äntligen! Eller? Nej, fel format. Jag måste omvandla låtarna från mp4 till mp3.
Jocke hjälper mig igen. En hel kväll flyter förbi.

Kort sagt: Själen är oändligt svår, skulle en del säga. Jag säger att en dator är svårare.
En dator skriver 5002 och resten får man klura ut själv.
Om datorer levde skulle jag vilja skada dem. Så mycket agg hyser jag mot dem för att de får mig att känna mig dum i hela huvudet.
Datorer är bara behagliga så länge de fungerar. Sedan väntar mörkret.

Att tänka sig datorer som levande ting känns förövrigt rätt banalt.

Skyltdocka

Ett barn enligt H&M.

Grace

Grace Jones har alltid varit fina fisken. Och det är hon nu med när hon gör en så kallad comeback. En ängslig recensent skrev att det låter lite mycket Massive Attack och det får man ju inte låta som just nu.
Men det är bara bra. Det blir det när man har textraden "I consume consumers with no sense of humour".

Jag tänker på mina begränsningar, mer än vanligt.

Jag tänker att tjocka människor är jovialiska människor. Det är min fördom. Jag tänker på Bette Midler (och hon är inte ens tjock) eller Oprah Winfrey i Purpurfärgen när hon är på gott humör och så ska det vara. Tjocka är matglada. De struntar i karaktären och är lite roligare än andra.
Tjocka är också obehagliga när de inte är jovialiska. Jag har till och med träffat tjockisar utan humor och det är inte kul.
Så är det, i min trånga värld.
Jag tänker på det när en person säger att det vore lustigt om jag hamnade i en tågvagn med nazister. (Nä det kommer inte ur det blå, vi pratar innan om nazister som sitter i speciella tågvagnar när de åker på demonstrationer. Och att detta är humor, fast att det är humor är det jag som lägger till). Jag har ju rakat huvud men är fjollig. Det säger hon inte men viker handen i en fjollig gest. Hon vill alltså inte att jag ska bli nedslagen. Det handlar i stället om det lustiga i den kulturkrock som skulle uppstå. Mitt iscensättande av en annan manlighet som är någonting annat än manlighet.
Hon är snäll, smart (smartare än vad jag är i alla fall) och hon bondar (antagligen för att hon tycker att det är ok med homosexualitet).
Det hela gör ingenting. Att vara fjollig är ett sätt att vara, ingenting mer eller mindre, inbillar jag mig. Jag tycker bara inte att jag är fjollig. Men jag identifierar mig som bög, hon vet det och hon ser det hon vill se. Eller hon vill vara trevlig kring det hon tror att jag vill vara. Eller någonting annat som jag inte kan komma på. Kanske är det så att jag helt enkelt är fjollig.
Och det hela är alltså helt ok.
Men som sagt, det får mig att tänka på tjockisar, och vad det innebär att vara fet utan humor.

Ett nummer av tidningen Hälsa

Jag läser tidningen Hälsa och lär mig att äpplen är nyttiga. Sådant är ju bra att veta.
Jag läser tidningen eftersom den var gratis på Tidsskriftsgalan. Gratis är kul.
I Hälsa ler alla kvinnor och har motton att delge: "Att ge plats för det goda i livet", säger tidningens kostcoach. "Leva i och inspirera andra till glädje, lätthet och härlighet" säger tidningens livsinspiratör. Hon tycker också att man ska massera sina medmänniskor i matkön.
Och appropå massage ger tidningen tips på vägen till den ultimata avslappningen. Välj (avslappnat) mellan 20 olika massagemetoder. Vilken passar dig bäst?
Annika Dopping berättar att hon ber tacksägelsebön innan middagen och ler in i kameran med mottot: "Allt som händer dig är för ditt eget bästa".
Och tidningens annonsansvarige ler mer än någon annan med brunbränt ansikte och förklarar angående sin friska och jordnära resa till Kilimanjaro att alla på resan var naturmänniskor och att "deltagarna bär endast med något enkelt klädombyte och vatten. Resten av packningen, kläder och sovsäckar bland annat, bärs av ett 30-tal bärare, som dessutom kånkar på hela köksutrustningen inklusive kokkärl, livsmedel och sin egen utrustning. Bärarna lagar alla måltider."