Jag tänker på mina begränsningar, mer än vanligt.

Jag tänker att tjocka människor är jovialiska människor. Det är min fördom. Jag tänker på Bette Midler (och hon är inte ens tjock) eller Oprah Winfrey i Purpurfärgen när hon är på gott humör och så ska det vara. Tjocka är matglada. De struntar i karaktären och är lite roligare än andra.
Tjocka är också obehagliga när de inte är jovialiska. Jag har till och med träffat tjockisar utan humor och det är inte kul.
Så är det, i min trånga värld.
Jag tänker på det när en person säger att det vore lustigt om jag hamnade i en tågvagn med nazister. (Nä det kommer inte ur det blå, vi pratar innan om nazister som sitter i speciella tågvagnar när de åker på demonstrationer. Och att detta är humor, fast att det är humor är det jag som lägger till). Jag har ju rakat huvud men är fjollig. Det säger hon inte men viker handen i en fjollig gest. Hon vill alltså inte att jag ska bli nedslagen. Det handlar i stället om det lustiga i den kulturkrock som skulle uppstå. Mitt iscensättande av en annan manlighet som är någonting annat än manlighet.
Hon är snäll, smart (smartare än vad jag är i alla fall) och hon bondar (antagligen för att hon tycker att det är ok med homosexualitet).
Det hela gör ingenting. Att vara fjollig är ett sätt att vara, ingenting mer eller mindre, inbillar jag mig. Jag tycker bara inte att jag är fjollig. Men jag identifierar mig som bög, hon vet det och hon ser det hon vill se. Eller hon vill vara trevlig kring det hon tror att jag vill vara. Eller någonting annat som jag inte kan komma på. Kanske är det så att jag helt enkelt är fjollig.
Och det hela är alltså helt ok.
Men som sagt, det får mig att tänka på tjockisar, och vad det innebär att vara fet utan humor.