Skitteknik

Det är en vanlig vardag. En vardag som flyter förbi. Var dag. En vardag då jag tänker att mitt förhållande till datorer är komplicerat. Eller mer sanningsenligt: bristfälligt.

Klockan är 21.30 på kvällen och jag klickar in på iTunes Store för att köpa senaste Titiyo och Grace Jones.
Datorn säger att jag behöver uppgradera min iStore. Jag klickar ja. Det är det värt. Datorn tänker.
För att uppgradera iTunes Storen måste jag uppgradera ett annat program, jag har redan glömt vad det heter.
Och för att uppgradera programmet som jag inte kommer ihåg måste jag ha någonting annat, fråga mig inte vad det heter.
Jocke hjälper mig. Annars hade jag slängt datorn i golvet. Eller åtminstone dunkat huvudet i väggen. Efter midnatt är det klart. Jag går in igen för att köpa.
Datorn säger okänt fel 5002.
Vad i helvete är okänt fel 5002?
Jocke säger, gå till hjälpmenyn.
Men hur frågar man när man inte vet hur frågan ska formuleras?
- 5002, skriver jag. Inget svar.
- Varför kan jag inte köpa musik? Tystnad.
- Djävla bajskorvar, inget svar där heller.
Nästa morgon laddar jag ned musiken, som Jocke nu har köpt på sin dator. Äntligen! Eller? Nej, fel format. Jag måste omvandla låtarna från mp4 till mp3.
Jocke hjälper mig igen. En hel kväll flyter förbi.

Kort sagt: Själen är oändligt svår, skulle en del säga. Jag säger att en dator är svårare.
En dator skriver 5002 och resten får man klura ut själv.
Om datorer levde skulle jag vilja skada dem. Så mycket agg hyser jag mot dem för att de får mig att känna mig dum i hela huvudet.
Datorer är bara behagliga så länge de fungerar. Sedan väntar mörkret.

Att tänka sig datorer som levande ting känns förövrigt rätt banalt.