Hobert

Nu har jag sett "Alla älskar skitAlice" och därför ska jag sparka in en öppen och förutsägbar dörr men det struntar jag i för det här känns viktigt.

Richard Hobert är säkert jättesnäll och en allmänt bra person. Men här och nu spelar det inte så stor roll.

Alla älskar skitAlice, skriven och regisserad av Richard Hobert, vann en massa priser, speciellt i utlandet. Till exempel vann den priset för bästa europeiska film på Hollywood Film Festival.

Det sistnämnda får mig att tänka på en intervju som Stig Björkman gjorde med Woody Allen. Björkman frågar om Allen någonsin tänkt på att Ullman faktiskt är en norska som spelar svensk och att man kan höra det. Allen blev ställd och frågade tillbaka om det var så att Ullman hade en annan dialekt, ett annat språk. För Woody Allen var detta en upptäckt och hade denna enda fråga inte ställts just då hade han kanske alltid trott att Liv Ullman pratar med samma svenska tonfall som Max von Sydow.

Att inte förstå ett språk innebär inte att man inte förstår. Jag tror att Woody Allen förstår Bergman och Troell och Ullman. Men det kan innebära att man inte fattar hur dålig en film eller teateruppsättning är. Man kan ana kanske men sen börjar man famla. Vad är det som känns fel? Eller är det jag som inte förstår språket och kulturen? Det här är ju bra egentligen kanske?

Jag tror att de som gav priset till Alla älskar skitAlice i Hollywood inte fattade hur dålig den var för de kan inte svenska. De hörde inte hur dåligt de dåliga replikerna uttalades. Hur Lena Endre svamlade som ett fyllo för att fylla ut tomrummet som Hobert lämnade efter sig. Eller hur Natalie Björk som Alice var fullkomligt påfrestande i sin icke trovärdiga gestaltning. På grund av dålig regi antar jag eftersom proffs som Marie Göranzon och Mikael Persbrandt också sög.

Alla älskar skitAlice är en Bullen-brevfilm som aldrig tar slut precis som Richard Hoberts karriär som regissör. Efter att ha sett Alla älskar skitAlice blir jag sporrad att ompublicera en gammal recension jag gjort av Tre solar:

"Hur börjar man en recension av Tre Solar? Det finns förmildrande omständigheter. Lena Endre är en bra skådespelare. Också här även om allt hon säger och allt hon gör är fullkomligt obegripligt.
Man kan också uttrycka det såhär: Ingen borde behöva betala för att se Tre Solar. Man borde få betalt. Av herr Hobert eller någon annan ansvarig. Samtidigt som de ber om ursäkt för att de slösar filminstitutets pengar på dynga.
Endre spelar en stackars medeltida fru som lever ensam med sina barn sedan mannen Ulf gett sig ut på fyra års korståg i Orienten. Men så kommer budet att han är på väg tillbaka och hon rider iväg från sitt hem som ser ut som Åsa-Nisseversionen av Fylke för att möta honom. Och som hon rider, över strama hedar och mot den svarta digerdöden som härjar som värst.
Och mot halva svenska skådespelareliten. Rolf Lassgård dyker upp som slaktare, Kjell Bergqvist som en god vän, Maria Bonnevie som fattig flerbarnsmor, Rikard Wolff som konstnär och Mikael Persbrandt som den bortsprungna äkta mannen. Och ibland kors i taket någon okänd skådespelare som dock hastigt dör pestens gruvliga död.
Över allt detta ligger en ljudmatta av medeltidsflöjtar och typ överbliven Enyamusik. Det signalerar ett slags allvar och skönhet. Det är stora frågor som rullar förbi och ifall ingen fattar så förtydligar Hobert i sitt pubertala manus.
-Vi lever i en tid där det händer så mycket, deklarerar på ett ungefär Bonnevies karaktär i en blivande kalkonklassiker till monolog.
För att sammanfatta så finns olika nivåer av det konstnärliga helvetet. Man kan t.ex. undra om det är så klokt att sätta fula Michael Bolton-peruker på Mikael Persbrant och Kjell Bergqvist. Det tar liksom fokus från allt annat när de visar sig på duken. Man kan också undra varför Hobert överhuvudtaget måste ha med Persbrandt och Bergqvist och Bonnevie och allt vad de heter i ännu en svensk s.k. storfilm? Måste man med andra ord göra den svenska filmankdammen värre än vad den redan är?
Fast alla dessa relativt ytliga anmärkningar krymper om man beaktar det faktum att ankdammen också innebär att en (manlig) regissör får pengar på rutin. Bara för att han gjort filmer innan. Eller hur tänkte man? Kan någon förklara hur detta haveri kunde inträffa?
Ett litet tillägg: Man kan också såklart se filmen som en ofrivillig komedi. Då är den nästan hyfsad. Hyr den i så fall mycket billigt när den kommer ut på video. Eller så kan du vänta i tjugo år för då vallfärdar nog folk till specialvisningar av filmen. Tre Solar Talk-a-long."

Invasion

Haga har invaderats av den vackra strimlusen. Enligt expertisen är den harmlös på gränsen till hjälpsam eftersom den älskar att äta hundkex. Men de här strimlössen har inte läst på utan äter av våra tomater.

Förövrigt är de Södermanlands landskapsinsekt.

Sommarsyssla

Och så ska jag vattna Issambres tomatplantor medan hon gör västkusten.

Så planerar Ehrenberg dagen

Klockan sju varje morgon möter jag Johan Ehrenberg, en av de vettigaste offentliga männen i Sverige som jag kan komma på just nu. Han är stilig i brunrandig kostym och ser lite ut som Kalle Stropp. Jag vill snart börja säga hej för att bekräfta att vi har en stund tillsammans men han vet fortfarande inte att jag finns. Han tittar ner i marken och går så snabbt så snabbt. Han fokuserar på kommande projekt antar jag.

Dessutom ser jag så löjlig ut i min cykelhjälm så det är kanske lika bra att han inte tittar upp.

Usch

Jag blev inte uppmuntrad av dagens bloggartikel i DN. Jag kände mig mindre värd.

Hur kan man bli så framgångsrik i bloggeri? Uppenbara skäl är såklart litterära talanger och det har jag. Och så handlar det om att ha intressen och kunskaper som man vill skriva om och förmågan att kunna fokusera att göra just det och där går det åt helvete. Jag vill inte bara skriva om djur. Eller jag kan inte. Och hur mycket kan man komma på att skriva om näbbmöss? De naturbloggar jag sett hittills är tråkiga. Eller nästan alla bloggar förresten.

Hur som helst, jag känner mig uppenbart tunn bland alla dessa bloggstrebers. Eller bland alla strebers. Speciellt om de har talanger också. Då vaknar demonerna.

Jag och Bergman

har ju inte så mycket gemensamt men demonerna har vi. Och vad gör man när man vaknar i vargtimmen och ångesten dunkar på allt ömt? Här följer lite demontips:

1. Demoner kan stillas om de får veta att det finns andra demoner som plågar andra. Vill man gå denna väg kan man med fördel läsa Kristina Lugn. Hon är bäst på ångest eller bäst överhuvudtaget faktiskt. Det är alltid bra att läsa Kristina Lugn men speciellt när man har demoner.
2. Man kan också skingra demonerna genom att låtsas som ingenting sker eller har skett. Man kan göra en kombinerad överslags- och trösthandling och äta godis eller smörgåsar. Det hjälper. I alla fall ett tag men åtminstone över dan.
3. Vill man dämpa ångesten går det också att läsa om människor som har det mycket djävligare på riktigt. Läs dagens DN. Och gör det före alla andra dessutom. Bara det muntrar upp kanske.
4. Titta på Little Britain eller Helt Hysteriskt.
5. Titta inte på en Bergmanfilm.

Bilskit

Shit jag kan fortfarande inte köra bil.

Om bilden nedan

Jag inser att huset på fotot nedan ger samma vibbar som det onda huset i Besökarna men det är endast vinkeln som spökar.

Haga

Åh fina fina Haga! Mitt nya ställe på jorden. Som jag äger. Nästan i alla fall eftersom jag ännu inte tagit huslån. Men det har min älskling och våra sambos Marie och Katarina. Huset är så ruttet att det vacklar och husbocken knaprar men det gör inget.

Och jag har redan sett följande djur: älg (på vägen ner visserligen), kronhjort (se föregående), vildsvin (se föregående), rådjur, fälthare, överkörd grävling, katt med sork i munnen, massor med kor (runt 60 närmare bestämt), morkulla, korp, ormvråk, trana, sångsvan, massor med småtättingar, silltrut, huggorm, krossad kopparödla, hunden Tess.

Insekter

Dessutom skriker räven och göken ropar. Och vi har en groddamm.

Återkommer om mitt nya kall växterna. Kan dock redan nu avfärda hortensian som blommornas motsvarighet till en pudel som klippts för att synas men som borde gå hem och gömma sig. Och som kanske inser det. Hortensian är en dålig pastelltavla som rymt. Hortensian får inte plats på Haga.

Men snälla Ikea

Jag är alltid ett filter av fördomar. Jag ser världen som jag tror att den är. Till exempel när jag ser denna skylt från Ikeas parkeringsplats. Skylten som pekar ut de bästa platserna närmast entrén. Varför tror jag inte att det är två män varav en är transvestit, samt ett barn och en barnvagn? Eller en butchflata med sin fru, ett barn och en barnvagn?

Stuart Hall, som i decennier skärskådat populärkulturens makthierarkier säger såhär: ”Vilken av de många läsningarna och tolkningarna i den här bilden vill magasinet premiera? Vad är den föredragna läsningen?” Med detta menar han att det i fotografier finns ett otal olika tolkningar och nyanser men att det alltid finns en föredragen tolkning, en gynnad tolkning.

Jag läser skylten på Ikeas parkeringsplats som heterosexuell för att det är detta som är en föredragen tolkning. För det är denna typ av kärlek som genom repetitionens hjälp fastställs som den naturliga kärleken.

Eller så är det helt enkelt jobbigt att dra en barnvagn från bilen till entrén på Ikea och tillbaka, om man är en mamma och en pappa. Två pappor klarar biffen och flatorna är ju så sportiga har man hört. Och de som har skiljt sig eller inte ens kommit till skott är ju för trötta för att ta sig hit. Eller hur tänkte man på möbelgiganten när dessa skyltar klubbades igenom? Tänkte man alls?

Jag menar, om man vill visa att det är jobbigt att dra en barnvagn in i ett varuhus från en parkeringsplats, varför inte visa just en barnvagn? Fast då kanske människor tror att det är en kundvagn såklart.