Hobert
Nu har jag sett "Alla älskar skitAlice" och därför ska jag sparka in en öppen och förutsägbar dörr men det struntar jag i för det här känns viktigt.
Richard Hobert är säkert jättesnäll och en allmänt bra person. Men här och nu spelar det inte så stor roll.
Alla älskar skitAlice, skriven och regisserad av Richard Hobert, vann en massa priser, speciellt i utlandet. Till exempel vann den priset för bästa europeiska film på Hollywood Film Festival.
Det sistnämnda får mig att tänka på en intervju som Stig Björkman gjorde med Woody Allen. Björkman frågar om Allen någonsin tänkt på att Ullman faktiskt är en norska som spelar svensk och att man kan höra det. Allen blev ställd och frågade tillbaka om det var så att Ullman hade en annan dialekt, ett annat språk. För Woody Allen var detta en upptäckt och hade denna enda fråga inte ställts just då hade han kanske alltid trott att Liv Ullman pratar med samma svenska tonfall som Max von Sydow.
Att inte förstå ett språk innebär inte att man inte förstår. Jag tror att Woody Allen förstår Bergman och Troell och Ullman. Men det kan innebära att man inte fattar hur dålig en film eller teateruppsättning är. Man kan ana kanske men sen börjar man famla. Vad är det som känns fel? Eller är det jag som inte förstår språket och kulturen? Det här är ju bra egentligen kanske?
Jag tror att de som gav priset till Alla älskar skitAlice i Hollywood inte fattade hur dålig den var för de kan inte svenska. De hörde inte hur dåligt de dåliga replikerna uttalades. Hur Lena Endre svamlade som ett fyllo för att fylla ut tomrummet som Hobert lämnade efter sig. Eller hur Natalie Björk som Alice var fullkomligt påfrestande i sin icke trovärdiga gestaltning. På grund av dålig regi antar jag eftersom proffs som Marie Göranzon och Mikael Persbrandt också sög.
Alla älskar skitAlice är en Bullen-brevfilm som aldrig tar slut precis som Richard Hoberts karriär som regissör. Efter att ha sett Alla älskar skitAlice blir jag sporrad att ompublicera en gammal recension jag gjort av Tre solar:
"Hur börjar man en recension av Tre Solar? Det finns förmildrande omständigheter. Lena Endre är en bra skådespelare. Också här även om allt hon säger och allt hon gör är fullkomligt obegripligt.
Man kan också uttrycka det såhär: Ingen borde behöva betala för att se Tre Solar. Man borde få betalt. Av herr Hobert eller någon annan ansvarig. Samtidigt som de ber om ursäkt för att de slösar filminstitutets pengar på dynga.
Endre spelar en stackars medeltida fru som lever ensam med sina barn sedan mannen Ulf gett sig ut på fyra års korståg i Orienten. Men så kommer budet att han är på väg tillbaka och hon rider iväg från sitt hem som ser ut som Åsa-Nisseversionen av Fylke för att möta honom. Och som hon rider, över strama hedar och mot den svarta digerdöden som härjar som värst.
Och mot halva svenska skådespelareliten. Rolf Lassgård dyker upp som slaktare, Kjell Bergqvist som en god vän, Maria Bonnevie som fattig flerbarnsmor, Rikard Wolff som konstnär och Mikael Persbrandt som den bortsprungna äkta mannen. Och ibland kors i taket någon okänd skådespelare som dock hastigt dör pestens gruvliga död.
Över allt detta ligger en ljudmatta av medeltidsflöjtar och typ överbliven Enyamusik. Det signalerar ett slags allvar och skönhet. Det är stora frågor som rullar förbi och ifall ingen fattar så förtydligar Hobert i sitt pubertala manus.
-Vi lever i en tid där det händer så mycket, deklarerar på ett ungefär Bonnevies karaktär i en blivande kalkonklassiker till monolog.
För att sammanfatta så finns olika nivåer av det konstnärliga helvetet. Man kan t.ex. undra om det är så klokt att sätta fula Michael Bolton-peruker på Mikael Persbrant och Kjell Bergqvist. Det tar liksom fokus från allt annat när de visar sig på duken. Man kan också undra varför Hobert överhuvudtaget måste ha med Persbrandt och Bergqvist och Bonnevie och allt vad de heter i ännu en svensk s.k. storfilm? Måste man med andra ord göra den svenska filmankdammen värre än vad den redan är?
Fast alla dessa relativt ytliga anmärkningar krymper om man beaktar det faktum att ankdammen också innebär att en (manlig) regissör får pengar på rutin. Bara för att han gjort filmer innan. Eller hur tänkte man? Kan någon förklara hur detta haveri kunde inträffa?
Ett litet tillägg: Man kan också såklart se filmen som en ofrivillig komedi. Då är den nästan hyfsad. Hyr den i så fall mycket billigt när den kommer ut på video. Eller så kan du vänta i tjugo år för då vallfärdar nog folk till specialvisningar av filmen. Tre Solar Talk-a-long."
Richard Hobert är säkert jättesnäll och en allmänt bra person. Men här och nu spelar det inte så stor roll.
Alla älskar skitAlice, skriven och regisserad av Richard Hobert, vann en massa priser, speciellt i utlandet. Till exempel vann den priset för bästa europeiska film på Hollywood Film Festival.
Det sistnämnda får mig att tänka på en intervju som Stig Björkman gjorde med Woody Allen. Björkman frågar om Allen någonsin tänkt på att Ullman faktiskt är en norska som spelar svensk och att man kan höra det. Allen blev ställd och frågade tillbaka om det var så att Ullman hade en annan dialekt, ett annat språk. För Woody Allen var detta en upptäckt och hade denna enda fråga inte ställts just då hade han kanske alltid trott att Liv Ullman pratar med samma svenska tonfall som Max von Sydow.
Att inte förstå ett språk innebär inte att man inte förstår. Jag tror att Woody Allen förstår Bergman och Troell och Ullman. Men det kan innebära att man inte fattar hur dålig en film eller teateruppsättning är. Man kan ana kanske men sen börjar man famla. Vad är det som känns fel? Eller är det jag som inte förstår språket och kulturen? Det här är ju bra egentligen kanske?
Jag tror att de som gav priset till Alla älskar skitAlice i Hollywood inte fattade hur dålig den var för de kan inte svenska. De hörde inte hur dåligt de dåliga replikerna uttalades. Hur Lena Endre svamlade som ett fyllo för att fylla ut tomrummet som Hobert lämnade efter sig. Eller hur Natalie Björk som Alice var fullkomligt påfrestande i sin icke trovärdiga gestaltning. På grund av dålig regi antar jag eftersom proffs som Marie Göranzon och Mikael Persbrandt också sög.
Alla älskar skitAlice är en Bullen-brevfilm som aldrig tar slut precis som Richard Hoberts karriär som regissör. Efter att ha sett Alla älskar skitAlice blir jag sporrad att ompublicera en gammal recension jag gjort av Tre solar:
"Hur börjar man en recension av Tre Solar? Det finns förmildrande omständigheter. Lena Endre är en bra skådespelare. Också här även om allt hon säger och allt hon gör är fullkomligt obegripligt.
Man kan också uttrycka det såhär: Ingen borde behöva betala för att se Tre Solar. Man borde få betalt. Av herr Hobert eller någon annan ansvarig. Samtidigt som de ber om ursäkt för att de slösar filminstitutets pengar på dynga.
Endre spelar en stackars medeltida fru som lever ensam med sina barn sedan mannen Ulf gett sig ut på fyra års korståg i Orienten. Men så kommer budet att han är på väg tillbaka och hon rider iväg från sitt hem som ser ut som Åsa-Nisseversionen av Fylke för att möta honom. Och som hon rider, över strama hedar och mot den svarta digerdöden som härjar som värst.
Och mot halva svenska skådespelareliten. Rolf Lassgård dyker upp som slaktare, Kjell Bergqvist som en god vän, Maria Bonnevie som fattig flerbarnsmor, Rikard Wolff som konstnär och Mikael Persbrandt som den bortsprungna äkta mannen. Och ibland kors i taket någon okänd skådespelare som dock hastigt dör pestens gruvliga död.
Över allt detta ligger en ljudmatta av medeltidsflöjtar och typ överbliven Enyamusik. Det signalerar ett slags allvar och skönhet. Det är stora frågor som rullar förbi och ifall ingen fattar så förtydligar Hobert i sitt pubertala manus.
-Vi lever i en tid där det händer så mycket, deklarerar på ett ungefär Bonnevies karaktär i en blivande kalkonklassiker till monolog.
För att sammanfatta så finns olika nivåer av det konstnärliga helvetet. Man kan t.ex. undra om det är så klokt att sätta fula Michael Bolton-peruker på Mikael Persbrant och Kjell Bergqvist. Det tar liksom fokus från allt annat när de visar sig på duken. Man kan också undra varför Hobert överhuvudtaget måste ha med Persbrandt och Bergqvist och Bonnevie och allt vad de heter i ännu en svensk s.k. storfilm? Måste man med andra ord göra den svenska filmankdammen värre än vad den redan är?
Fast alla dessa relativt ytliga anmärkningar krymper om man beaktar det faktum att ankdammen också innebär att en (manlig) regissör får pengar på rutin. Bara för att han gjort filmer innan. Eller hur tänkte man? Kan någon förklara hur detta haveri kunde inträffa?
Ett litet tillägg: Man kan också såklart se filmen som en ofrivillig komedi. Då är den nästan hyfsad. Hyr den i så fall mycket billigt när den kommer ut på video. Eller så kan du vänta i tjugo år för då vallfärdar nog folk till specialvisningar av filmen. Tre Solar Talk-a-long."
Etiketter: film

0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home