Muzik

Ett av alla de små ålderstecken som ibland skriker till i livet är det faktum att jag inte känner igen hälften av de artister som ligger på Tracks. Och att jag inte vill veta vilka de är. Allt har blivit sämre inom popen och Janet Jackson och Kim Wilde var, rent objektivt, bättre än den gråa massan på nuvarande Tracks. Ju.

Hmm, det är lite sorgligt att tänka sig att Mandy Smith och Mel & Kim och alla de andra hjältarna antagligen var precis lika dåliga som dagens små kommersiella popsnören. Fast jag är inte den som kan avgöra. Nostalgin är förrädisk och bra. Vad skulle jag lyssna på utan nostalgins påverkan?

En annan bra sak är att man faktiskt hela livet igenom har förmågan att bli översköld av fantastisk musik man inte gett en chans. Som idag på tåget när jag började lyssna på Bronski beat. Jag pulserar till Bronski beat och vill mer än någonsin till det sjudande 70-talets New York. In i den svettiga gaynatten, vickandes på rumpan i en läderdress. Fan vad bra dem är/var.