Filmsnuttar jag tänker på

Galagosse

Även tidsskriftsjournalister har en självupptagen gala. På Cirkus. I kategorin bästa nya tidsskrift tävlade tidningen Traktor som jag tog hem ett exemplar av. Varför tog jag med mig den hem?
På scenen stod en anorektiskt smal chef på tidningen Chic och skämtade om att hon i sin klänning såg chic, och tjock ut. Jag åt flundra och spelade sedan Snake på toaletten. På hemvägen fick vi godis i en strut.

Tacomys

Jag lever ett ögonblick som Måns Herngren och Hannes Holm skulle krascha i en film. Det kraschar inte, det är fint. Ett ögonblick och lite till. Med andra ord, det var en lyckad kväll på Haga.

Mot Haga

Likheter med en dokusåpa

Varje dag är någonting nytt och en lärdom i att jag inte är unik. Jag vill gärna tro det men nej. Jag har samma estetik som Natacha Peyre till exempel. Eller hade. Hon har numera bytt format på sin blogg medan jag består. Jag är inte bara ounik, jag förändras långsamt också.

Gammalt citat, nytt format?

- Youth is wasted on the young, sade George Bernard Shaw.

- Jag hatar femtonåringar. De borde tas bort, säger en kvinna i en busskö på Ekerö.

Lite mer Alingsås

Jag står i en pressfålla i Alingsås för att kanske, kanske få prata med kungaparet. I pressfållan står jag, två lokalpressjournalister och två kommuninformatörer. Jag funderar på hur kameran fungerar. Tänker på Stieg Larssons superjournalister. Där är jag inte tänker jag. Nu är jag hovreporter för en byggtidning. Hur gick det till? Jag kan inte förklara sammanhangen.
Kungen och drottningen anländer. Några skolbarn vinkar. Barnen har jag pratat med för jag tänker att barn pratar man med i ett hovreportage, också om det är till en byggtidning. Barn går alltid hem. Det ultimata vore om de haft en hundvalp med sig. Gärna en halt sådan men det har de inte. Det får gå ändå.
Kungen och drottningen pratar med kommunpolitikerna. Vi i fållan hör inte. Vi lutar oss framåt men det hjälper inte. I stället fotar jag med chefens fina kamera. Det hjälper nog inte heller, tänker jag. Det blir nog suddigt. Det blir det.
En dag går. Jag åker runt i en bil med kommuninformatörerna till olika byggen som kungaparet besöker. På alla ställen finns det fållor. Där står jag och fotar suddigt. Jag känner mig suddig. Jag tänker lite till på Stieg Larssons superjournalister.
Till slut vågar jag: jag hojtar till drottningen och en kort, men kärnfull intervju äger rum:
Hur har dagen varit?
- Den har varit trevlig och lärorik.
Har ni fått inspiration till slottet?
- Absolut.

Där satt den. Jag lyckas också med mitt andra mål: Att fota drottningen i bygghjälm. Och det var en vacker dag och barnen sade gulliga saker.

Alingsås

Jag har inte växt upp i en småstad och därför kan jag känna mig småstads- romantisk, tror jag. Det är därför som jag tycker att alla kvinnor i Alingsås ser ut som Maud Olofsson, på ett trevligt vis.
Ja, jag tycker att Maud Olofsson ser trevlig ut.
Naturligtvis finns det kvinnor i Alingsås som inte ser ut som Maud Olofsson men jag ser dem helt enkelt inte.
Maud Olofsson-kvinnorna är min bild av den svenska småstaden: korthåriga, ärtiga kvinnor som ser trevliga ut.
Kort sagt, de bidrar till följande: en lugn förmiddag i Alingsås är trevligare än Sergelarkaden.
Vilket inte betyder att jag känner mig nöjd här. På det stora hela känns det trevligt att besöka Alingsås, och mindre trevligt att sova över. Det ser bibelbussen till. Det var osannolikt att jag och bibelbussen skulle sammanstråla i Alingsås men mindre osannolikt att bibelbussen var i Alingsås.
- Så trevligt att du är här. Om du stannar kvar borde du besöka Pingstkyrkans konstutställning på torget. Det är jättefint, sade kvinnan jag intervjuade om någonting helt annat.

Ännu en dag och Barbara är röd

En solig promenad till jobbet och jag ser Barbara Voors på Hornsgatan, röd i ansiktet av någon anledning, visserligen, men ändå. Det är kul.

På TV

Jag ser en dokumentär om David LaChapelle och tänker att konstnärer nog sällan är intellektuella. Och att det inte gör någonting. Så länge de håller käften och tar foton, om de är som David LaChapelle.
Konst ska inte alltid förklaras, framförallt inte av konstnärer. Speciellt inte av duktiga konstnärer.

Ur led är tiden

Mitten av oktober och en del vill inte sova. Det vill jag fast inte på Haga.Inte så länge humlorna vägrar att somna (alltså inte somna in). Och när de gör det så hänger jag upp talgbollar. För fåglarnas skull. Eller för min förströelses skull.

Måndag och jag har inte stora pretentioner. Bara en vilja att vara på landet och titta på grannens vildsvinsspår. Vildsvinen har sprungit runt ett träd och det är den spänning jag klarar av. Resten handlar om uthållighet. Vilket det nog gör för vildsvinen också kan man tänka.

Horror på Götgatan