Dödsfall i rusningstid

Rusningstid på Centralen i Stockholm och trötta, tomma blickar tittar på den stora skärmen med information om avgående tåg. Förseningar, inga besked om nya tider. Irritationen som sakta stiger i takt med att den tidiga morgonen övergår i förmiddag.

Att stå på Centralen i rusningstid är att bevittna hur visionerna om en sammanvuxen mälardal svajar. I vägen står SJ:s högtalarröster som meddelar att tågen tyvärr är inställda på grund av signalfel eller personalbrist. Och den återkommande förvåningen över att SJ överraskas varje år av att det kommer snö, i Sverige.

Och samtidigt, denna morgon när vi ringer eller sms:ar våra chefer om att vi återigen blir försenade, blir just högtalarrösten en länk. Det finns någonting bortom stressen att hinna i tid till jobbet. "Tåget försenat på grund av en olyckshändelse" säger rösten. Vad innebär det? I det här fallet innebär det att en person mist sitt liv.

Om detta ska vi inte prata. SJ vill inte prata om det för de vet ju faktiskt inte vad som hänt, och för de eventuella anhöriga är det såklart en chock. De bör få bearbeta sorgen ifred.

Och ändå. Jag kan inte släppa tanken på att för någon tog livet, och kanske orken, slut tidigt, tidigt en måndagsmorgon. För oss andra blev det en irritation. Livet går vidare för oss som är kvar, med 1,5 timmes försening till perrongen i Västerås och vi är kuggar och jag tänker att vi måste, måste tänka på att försöka ta tillvara på det vi har av värde. Må det vara en pojkvän eller en hund eller vännerna. Det är i alla fall inte en storbildsskärm med information om avgående tåg.

Men tankens allvar är egentligen redan förbi nu när jag skriver. Så flyktiga är vi faktiskt.