Ålderdom

Ibland är det tydligt att journalistiken inte räcker till. Som när jag besökte ett ålderdomshem eller servicehem som det heter och fick ålderdomsångest. Men jag får inte skriva om det för det ska handla om någonting annat och det ska vara trevligt och jag får inte visa mig i texten. Och allt jag vill skriva är att jag aldrig, aldrig vill hamna på ett ålderdomshem och bli serverad prinsesstårta av unga, gravida tjejer som tänker på kvällens tv-tablå medan de pratar med babyröst.

Stackars mor och far tänkte jag. Slutet är i stort sett här. Ålderdomens stora ensamhet när barnen ringer ibland och när deras långsamma förfall väcker ångest. Vi behöver dem inte längre.

Kvinnan jag träffade på hemmet var 77 år. Rullstol, diffus glömska, inga vänner, ingen familj. Om tio år är min pappa lika gammal och jag har inte pratat med honom på flera veckor.

Och nyligen pratade jag med en kompis medan hon var på väg till en besöksdag på morföräldrarnas servicehem. Vad skönt att det finns dagar som är till för besökare, tänkte jag. Undrar om någon ropar ut att nu ska du gå hem för besökstiden slut. Det är ålderdomens trygga fängelse, insvept i små vita dukar och enstaka bingokvällar, formulerat som en tjänst. För de gamla och för oss andra som ibland sänder dem en tanke.